Sida 538
Thackeray, William Makepeace
som T. själf räddade åt litteraturen) samt förberedde F. Liebenbergs uppl. af "Joh. Ewalds samlede skrifter" (8 bd, 1850—55). Slutligen författade han en lefnadsteckning öfver P. A. Heiberg, som utkom först 1860 (2:a uppl. 1883). E. Ebg.
Thabit-ben-Korra (Tabit ibn Kurra), arabisk matematiker, f. 836 i Mesopotamien, d. 900 i Bagdad, var först affärsman, men började i Bagdad studera astronomi, matematik och grekiska samt egnade sig sedermera uteslutande åt vetenskapliga arbeten. T. utöfvade stort inflytande på den arabiska matematikens utveckling genom sina öfversättningar till arabiskan af Apollonios', Archimedes', Euklides', Ptolemaeos' och Theodosios' arbeten. Däremot var han som författare mindre framstående. Af honom finnes i behåll en talteoretisk afh., där han bl. a. angett sättet för bildningen af s. k. befryndade tal, d. v. s. två tal, af hvilka hvart och ett är lika med summan af det andras faktorer.
Thackeray [thä'kəri], William Makepeace, engelsk författare, f. 18 juli 1811 i Calcutta, d. 23 dec. 1863 i London, var son till en tjänsteman vid Ostindiska kompaniet. Han fick sin skoluppfostran i London, vistades 1829—30 vid Cambridges universitet, begaf sig sedan på vidsträckta utrikesresor, hvarunder han bl. a. besökte Weimar, där han lärde känna Goethe, Rom och Paris. Efter något mer än ett år återvände han till England. Genom spel och ett yppigt lefnadssätt, till en del äfven genom affärsförluster miste han sin ärfda, icke obetydliga förmögenhet. T:s tidskriftsföretag — den litterära "The national standard" (1833) och den politiska "The constitutional" (1836) — bragte honom ingen vinst. Han beslöt då att h. o. h. egna sig åt litteraturen och började medarbeta i tidningar och tidskrifter, bl. a. "Times" och "Fraser's magazine". Mycket uppmärksammade blefvo särskildt hans bidrag till "Punch", som icke blott voro litterära, utan äfven artistiska; T. var icke utan begåfning som tecknare, framför allt af karikatyrer, och hade i någon mån fått konstnärlig skolning under sin Parisvistelse 1834. 1836 gifte han sig; redan 1840 vardt hans hustru sinnessjuk. Hans lif förflöt i öfrigt utan större växlingar, upptaget af litterära arbeten. På 1850-talet började han uppträda som föreläsare både i London och på den engelska landsbygden och utsträckte 1853 och 1855 dessa föredragsresor till Förenta staterna. Föreläsningarna, som sedermera trycktes i bokform (The english humorists of the eighteenth century, 1853, och The four Georges, 1860, mycket oförbehållsamma i sina skildringar af konungarna och hofvet) väckte liksom Dickens' ungefär samtidiga uppläsningar stort och allmänt biiall. 1859—62 utgaf han "The Cornhill magazine". Genom sina föreläsningar och sitt författarskap förvärfvade han stor rikedom och kunde bygga sig ett palats i Kensington. Hans hälsa var likväl undergräfd, och han dukade rätt snart under för ett slaganfall.
T:s arbeten offentliggjordes i regel först i periodiska publikationer och omtrycktes sedan i bokform, ofta med något förändrade titlar. Till de tidigare höra The Paris sketch-book (1840; detta liksom följande årtal är bokupplagans), som utom skisser och kritiska uppsatser innehåller äfven "A gambler's death"; The Yellowplush papers, kraftiga och ironiska små berättelser, som i likhet med hans tidskriftsbidrag i allmänhet kunna sägas vara förstudier till hans senare stora romaner; Catherine, en mörk brottslingshistoria, som icke blott utgör en protest mot den samtida kulten af "ädelhjärtade bofvar" (t. ex. Bulwers Paul Clifford), utan också i sin skärpa och kvickhet är en af T:s mest karakteristiska berättelser; The history of mr Samuel Titmarsh and the great Hoggarty diamond (1841), T:s första större berättelse, full af humor, känsla och satir; ämnet är en affärssvindel. The confessions of George Fitz-Boodle (1842) är en samling smärre skisser (bland hvilka märkes Men's wives); The memoirs of Barry Lyndon (1844) är historien om en hasardspelare och märklig genom karaktärsteckningens obevekliga styrka. Af bidragen till "Punch" vann framför allt The book of snobs (1848; "Snobbarnes bok" 1861 och 1886) ryktbarhet, men äfven de briljanta parodierna på Lytton Bulwer, Disraeli m. fl., Punch's Prize Novelists, blefvo allmänt uppskattade. From Cornhill to Grand Cairo (1846) är en reseskildring. Burlesken A legend of the Rhine gäller Dumas' "Othon l'archer"; Rebecca and Rowena (1850; "Rebecca och Rowena", 1877). T:s mest lysande parodi, en af den engelska litteraturens yppersta, fortsätter med storartad humor Walter Scotts "Ivanhoe", af hvars människoframställning den utgör en djup kritik.
Trots det ökade erkännande, som kom T. till del för detta författarskap, var det likväl först med Vanity fair (1846—48; "Fåfängans marknad", 1849, "Verldsmarknaden", 1873), som hans riktiga betydelse framstod i full dager. Romanen är ett af världslitteraturens mästerverk (jfr Per Hallström i "Levande dikt", 1914), en stor samhällsskildring med ett rikt figurgalleri, behandladt med skarpsinnig, genomskådande människokunskap, fullkomligt fritt från all den dyrkan af olika slags människoskröplighet, som blomstrade i den samtida litteraturen. Den beskedliga dumma och den begåfvade elaka "hjältinnan" äro liksom bifigurerna så sanna, och deras lifs framgång eller motgång så hänsynslöst följdriktigt framställda, att bokens facit blir en afräkning med människan lika sträng, som La Rochefoucauld anställde. I The history of Pendennis (1848—50; sv. öfv. 1851 och 1905—06) målas likaledes medel- och öfverklasslif; romanens komposition är nyckfull. The history of Henry Esmond (1852; sv. öfv. 1868), en historisk roman från drottning Annas tid, är icke blott utsökt i konstnärligt hänseende, utan också en ypperlig tidsmålning. The Newcomes (1853—56; "Familjen Newcome", 1875-76) åter är en bred samtidsskildring; vid sidan af dess hånfulla satir går en icke obetydlig känslosamhet; dess höjdpunkt nås i teckningen af den gamle öfverste Newcome.
Källa: Project Runeberg ·
