Sida 144
Tackling
äfvensom genom flera åtgärder, särskildt beräknade på att stärka senatens ställning. Alanerna, som härjande inföllo i Mindre Asien, tillbakadrefvos med kraft af den åldrige kejsaren, men denne dukade snart, i april 276, under för fältlifvets mödor eller kejsarmaktens besvärligheter, såvida han icke — hvilket är sannolikt — föll för missnöjda krigares mordvapen. Hans broder Florianus T. blef hans efterträdare, men dödades redan efter sex månader. 1. J. C. 2. R. Tdh.*
Tacitus consensus. Se Tyst samtycke.
Tacka. 1. Husdjurssk., namn på honan af tamfåret (Ovis aries). Se Fårskötsel, sp. 201. — 2. Metall., kallas i allmänhet en i någon reguljär form gjuten metall, som är afsedd till omsmältning eller vidare bearbetning. Från detta ord härleder sig benämningen tackjärn, enär detta i allmänhet förekommer i "tackor" eller "galtar" (se Galt 3). 2. C. A. D.*
Tacke, Ludwig, tysk målare, f. 1823 i Braunschweig, d. 1899, var i början teatermålare, studerade oljemåleri i Düsseldorf och München. Han målade mest arkitekturbilder (Interiör af domen i Köln, 1851, Koret i Riddagshausens klosterkyrka, 1867, m. fl.). T. är representerad i flera tyska museer. (G—g N.)
Tacke, Bruno, tysk landtbrukskemist, f. 26 aug. 1861 i Wissen a. d. Sieg. Efter studier vid universitetet i Giessen, där han vann filos. doktorsgrad, och vid landtbrukshögskolan i Berlin var han assistent 1884—88 vid landtbruksakademiens i Poppelsdorf växtfysiologiska försöksstation och 1889—91 vid mosskulturstationen i Bremen, hvars föreståndare han är sedan 1891. Därmed förenades föreståndarskapet för Preussens Zentralmoorkommission i Berlin och ledningen af de offentliga åtgärderna för mossodlingens främjande i Tyskland. T. bär geheimeregeringsråds titel. Han har utvecklat en rätt omfattande författarverksamhet på mossodlingens område, hufvudsakligen genom artiklar i "Protokolle der zentralmoorkommission", "Landwirtschaftliche jahrbücher" och "Mitteilungen des vereins zur förderung der moorkultur im Deutschen reiche". H. J. Dft.
Spanskt tackel. Tackel, Takel (holl. takel, eng. tackle), sjöv., benämning på vissa grofva taljor på ett fartyg, hvilka i allmänhet äro uppsatta till väders för att vid förefallande behof vara i beredskap. Dessa äro af flera slag. Sidotackel (för-, stor-, mesan- och stängtackel) äro taljor, som hänga i s. k. tackelhangare, hvilka äro krängda öfver mastoch stångtopparna. Stagtackel äro grofva taljor, som uppsättas mellan masterna för båtars eller svåra tyngders in- och uttagande. Dessutom finnas flera slag af s. k. manteltackel, särdeles praktiska och lätt tillriggade hissverk. Bland dem märkes spanskt tackel, som tredubblar kraften samt mycket används vid lossning och lastning af fartyg; det utgöres af två enkla block, det ena fast, det andra rörligt (se fig.). Nocktackel kallas numera "nocktalja" (se Nock). Pentertackel (ankargina) nyttjas vid ankarets uppläggande på bogen. — Om uttrycket "länsa för tackel och tåg" (l. för topp och tackel) se Länsa 1. R. N.*
Tackjärn. Se Järn, sp. 384, och Tacka.
Tackjärnsbädd, metall., kallas i masugnar den plats, där det vid utslagen utrinnande järnet uppsamlas, vare sig detta sker i särskildt för hvarje utslag gjorda sandformar eller i ständigt på samma ställe kvarliggande kokiller af gjutjärn. C. A. D.*
Tackjärnstionde, en afgift till kronan, lagd på tackjärnstillverkningen, kan spåras tillbaka ända till 1485. Under senare hälften af 1600-talet började tionden bestämmas efter hvarje dygns blåsning, ett sätt, som blef allmänt påbudet genom k. förordn. 19 april 1740. Tiondesättning å nya masugnar och reglering af tionden vid skeende sammanflyttning af hyttor verkställdes af Kammar- och Kommerskollegierna gemensamt. Tackjärnstionde upphörde utom bergslag 1860 och inom sådan 1871, i sammanhang med bergsprivilegiernas upphörande.
Tackjärnsvikt kallades fordom den vikt, hvarmed allt tackjärn vägdes. 1 skeppund tackjärnsvikt delades i 26 lispund à 20 skålp. (1 skålp. tackjärnsvikt var lika med 1 skålp. bergsvikt) och motsvarade 195,364 kg. Med ingången af 1863 upphörde användningen af tackjärnsvikten, liksom de många andra olika sorters vikter, som förut varit i bruk. C. A. D.*
Tackling, Tacklage [-lāʃ], Rigg, sjöv., i allmänhet allt, som på ett fartyg finnes till väders, såsom master, stänger, rår, spiror, bommar och gafflar jämte tillhörande tåg, kättingar och block m. m.; egentligen och riktigare dock endast tågen och blocken. De tåg (af hampa eller järn), som fästa och stötta master och rundhult, kallas med ett namn den stående tacklingen l. riggen (stående godset) till skillnad från den löpande tacklingen (löpande godset), hvarmed förstås de tåg, genom hvilkas halande man kan ge rår och segel olika ställningar, sätta och bärga segel m. m. Att uppsätta den stående tacklingen kallas att "upptackla" l. "pårigga" fartyget, att nedtaga densamma "aftackla" l. "afrigga". Att uppsätta den löpande tacklingen kallas att "iskära löpande godset".
Bogspröt, master och rundhult: 1. Bogspröt med eselhufvud, a, klyfvarbom, b, jagarbom, c, stampdäfvert, d, och viskertar, e. 2. Undermaster (fockmast, stormast och kryssmast; se Mast) med märsar, f, och eselhufvud, g. 3. Märsstänger l. svåra stänger (för-, stor- och kryssmärsstång) med bramsalning, h, och eselhufvud, i. 4. Bramstänger (för-, stor- och kryssbramstång). 5. Mesangaffel. 6. Mesanbom. 7. Apgaffel. 8. Fockgaffel. 9. Underrår (fock-, stor- och beginerå). 10. Märsrår (för-, stor- och kryss-). 11. Bramrår (för-, stor- och kryss-). 12. Öfver- (l. bofven-) bramrår
Källa: Project Runeberg ·
