Sida 466
Terentius, Publius
och Rumäniens slättland åtskiljande höglandsmuren. H. W—k.
Terek [tie'rek]. 1. (Armen. Terch, grus. Tertsji) Flod i Kaukasus, uppstår på 4,160 m. höjd af flera glaciärer i trakten af Kasbek (ung. 42° 20′ n. br.) på södra sidan af Kaukasus' hufvudkedja, som den genombryter vid Darielpasset s. om Vladikavkas. På 85 km. faller floden 1,800 m.; den ligger något ofvanför Vladikavkas 630 m., vid Mosdok 134 m. öfver och vid Kisljar 9 m. under Svarta hafvets yta. Från Vladikavkas har den nordvästligt lopp, innan den antar sin slutliga riktning mot ö., och det är sannolikt, att den under den postpliocena perioden flöt till Kuma och måhända till Manytj i st. f. till Kaspiska hafvet. I sin nedre del flyter den i en öfver de omgifvande slätterna upphöjd bädd och kvarhålles i denna medelst dammar, som den dock ofta genombryter. Vid Dubovskaja, ofvanför Kisljar, 80 km. från Kaspiska hafvet, börjar flodens stora, 110 km. breda delta, hvars armar ofta förändras. Hufvudströmmen är deltats sydligaste arm, Nya T., som faller ut i den vik af Kaspiska hafvet, som Agrachanhalfön bildar. Flodens längd är 615 km., dess flodområde 59,700 kvkm. Bifloder: fr. h. Sundja, fr. v. Ardon, Baksan och Malka. För smärre fartyg är T. segelbar omkr. 400 km., upp till Malkas inflöde. Mynningsarmarna äro så uppgrundade, att inga fartyg från Kaspiska hafvet kunna löpa in genom dem. — 2. (Ry. Terskaja oblast) Provins (guvernement) i Kaukasus, begränsas af Stavropol i n., Kaspiska hafvet och Dagestan i ö., Tiflis och Kutais i s. samt Kuban i v. Areal 72,913 kvkm. Södra gränsen följer i v. Kaukasuskedjans hufvudkam; i ö. går den n. om densamma. Nordvästra delen tillhör Kumas, den öfriga delen Tereks flodområde. Nära 1/3 af arealen (södra och västra delarna) är bergland, återstoden kuperad mark eller fullständigt slättland. På vänstra sidan om floden T. ligga sandöknar och saltstäpper. Mineralkällor förekomma i närheten af Pjatigorsk (i v.). Bergstrakterna ha rik nederbörd, men stäpperna lida af torka. Jordbruk och boskapsskötsel äro hufvudnäringar. Järnväg går från Rostov (i Syd-Ryssland) till Vladikavkas, provinsens hufvudstad, och därifrån in i Dagestan, till Petrovsk vid Kaspiska hafvet. Folkmängden enligt beräkning för 1914 var 1,261,200 pers, enl. folkräkning 1897 933,935 pers., hvaraf i städer 13 proc. Af folkräkningssumman utgjordes 33,7 proc. af ryssar, 29 proc. af tjetjenser (och ingusjer), 10,8 proc. af iranska folk (osseter, perser), 10,3 proc. af turk-tatarer (tatarer, kumyker), 9,3 proc. af tjerkesser (och kabardiner) samt resten af lesginer, armenier, georgier, äfvensom judar, polacker och tyskar m. fl. Jfr B. Ischchanian, "Nationaler bestand der kaukasischen völker" (1914). 1—2. (H. W—k.)
Terek-davan, pass 3,730 m. ö. h. i bergskedjan Terek-tau s. om Tian-schan i Central-Asien. Där går karavanvägen från Narynsk i rysk-asiatiska guv. Fergana till Kaschgar i Öst-Turkestan. H. W—k.
Terek-kosacker. Se Kosacker, sp. 1121.
Terek-tau, fjällknut i Tian-schan (se d. o.).
Terella, fys., ett magnetiseradt järnklot, användes först af W. Gilbert (se denne) vid hans grundläggande studier af jordmagnetismen och har sedermera begagnats äfven af Birkeland vid studiet af norrskensföreteelserna. Jfr Norrsken, sp. 6. T. E. A.
Terem |tie'-], ry. Se Peter, sp. 644.
Terentianus Maurus, romersk grammatiker från Afrika, lefde senast i 4:e årh. och författade en lärobok på vers, De litteris, de syllabis, de metris (Om bokstäfver, stafvelser och versmått; editio princeps 1497, sedan flera uppl.). Den tredje afdelningen, som behandlar versmåtten, hvart och ett i dess egen versart, är den förnämsta. Förf. ådagalägger särskildt i denna del mycken sakkunskap och ledighet i formen, och hans citat från äldre och yngre litteratur ha ett visst värde. R. Tdh.*
Terentini ludi. Se Tarentini ludi.
Terentius, en från Sabinerlandet härstammande fornromersk plebejisk släkt, som hade flera grenar, såsom Culleo, Lucanus, Varro (se Varro) o. s. v.
1. Quintus T. Culleo, under andra puniska kriget tillfångatagen af kartagerna, utlämnades 201 f. Kr., blef folktribun och pretor samt användes flera gånger i diplomatiska värf. — 2 Quintus T. Culleo, Ciceros och Pompejus' vän, bekant i historien om den tidens medborgarkrig. — 3. T. Maximus, utgaf sig i Asien för Nero och flydde till parterna samt gaf därigenom måhända upphof till de kristna apokalyptiska sägnerna om vilddjuret (jfr Nero, sp. 791). 1—3. J. C.
P. Terentius Afer. Efter en antik marmorbyst, som antages framställa honom. Terentius, Publius T. Afer, romersk komediförfattare, f. omkr. 190 f. Kr. i Kartago, d. 159 f. Kr., var slaf hos romerske senatorn Terentius Lucanus, som frigaf honom och lät honom få en god uppfostran samt bragte honom i beröring med den yngre Scipio Africanus och dennes vän, den berömde filosofen och litteraturvännen, konsuln Cajus Lælius d. y. (se Lælius 2) samt Furius Philus. Frigifven, upptog han, som seden var i dylika fall, sin husbondes familjenamn; hvad han hette förut, är ej kändt. T. framträdde för publiken första gången 166 f. Kr. med Andria ("Flickan från Andros"), som följdes af Hecyra (165), Heautontimorumenos ("Själfplågaren" ; 165), Eunuchus och Phormio (bägge 161) och Adelphoe ("Bröderna", 160). Dessa stycken iscensattes af en den tidens teaterdirektör och aktör Lucius Ambivius Turpio. Till alla dessa komedier finnas versifierade innehållsöfversikter och s. k. didaskalier, d. v. s. upplysningar om författaren, året och tillfället, då stycket uppfördes, det grekiska originalet, musiken, de förnämste aktörerna o. s. v. 160 företog T. en resa till Grekland, men dog på hemfärden. Suetonius' lefnadsskildring af T. (i "De poëtis") återgafs af T:s mest berömde kommentator, Ælius Donatus (se Donatus 1).
Källa: Project Runeberg ·
