Sida 617
Thorvaldsen, Bertel
andelen i Gutenbergsstatyn), fransmannen Bienaimé (som gjorde modellen till Schweizerlejonet) och italienaren Tenerani. 1820 voro 40 konstnärer och marmorhuggare samtidigt sysselsatta i mästarens ateljéer. Själf gjorde han rättelser och öfverarbetade i regel marmorexemplaren, innan de aflämnades. Den första af de nya stora uppgifterna, som på detta sätt löstes, blef statyerna af Kristus och de 12 apostlarna för Vor frue kirke i Köpenhamn (se planschen till art. Apostel) samt Johannes döparen predikar, gafvelgrupp med 16 fristående figurer för samma kyrkas fasad. Den härliga Kristusfiguren (1821; fig. 11) är ett af de verk, där T. kan sägas ha nått det fulländade, "ett af de få verk inom den moderna konsten, där konstnären nått den enkelhet, som talar till en hvar, konstbildad eller obildad, och som ej kan bli missförstådd eller ens föremål för olika tydningar". Samtidigt utförde han statyn af furst Potocki i antik dräkt. 1823 fick han uppdraget att utföra påfven Pius VII:s monument för Peterskyrkan (aftäckt 1831; påfvens sittande staty är nobel och värdig, af de båda sidofigurerna är Den himmelska styrkan särdeles uttrycksfull). Statyer, fullbordade under detta skede, äro Coppernicus och Poniatowski (ryttarstaty; bägge i Warschau), Byron (Cambridge), Gutenberg (i Mainz; se afbildning i art. Gutenberg), hertig Eugen af Leuchtenberg, Maximilian af Bajern (ryttarbild, München), Schiller (Stuttgart), Konradin (Neapel). Många reliefer med ämnen dels ur grekernas gudasaga, dels med skälmska amorinmotiv (jfr fig. 8) tillhöra denna tid — bland relieferna märkas Hektors afsked och Homeros sjunger för folket (båda 1836—37, det sistnämnda här afbildadt vid art. Bildhuggarkonsten, pl. VII). Han fullbordade nu äfven medaljongsviten Årstiderna (Våren, Sommaren, Hösten och Vintern; fig. 13—16).
T:s ställning som Roms främsta konstnär var längesedan erkänd, då han vid 70 års ålder gjorde allvar af sin hemflyttning till Danmark. Förslaget att i Köpenhamn upprätta ett museum för hans samlade verk var nu stadfäst, och såväl mästaren som hans arbeten och konstsamlingar fördes hösten 1838 på en fregatt från Livorno till Köpenhamn. Där mottogs han vid sin landstigning med en samfälld storartad hyllning från myndigheterna och folket. Efter det obundna arbetslifvet i Rom kändes de fordringar, som ställdes på landets store konstnär — framför allt fordringarna att deltaga i sällskapslifvet — betungande nog, och han, som varit van vid oafbrutet arbete, var lycklig, då han fick draga sig tillbaka till sin tillflyktsort Nysöe, baron Stampes gods, där han egde hängifna vänner. Där byggdes en ateljé för hans räkning i parken, och där utförde han sin egen porträttstaty — en afgjutning af denna uppställdes i Reykjavik 1874 — och bl. a. friserna Jesu intåg i Jerusalem och Gången till Golgata samt en omarbetning (fig. 3) af sin äldre grupp De tre gratierna. I Köpenhamn utfördes Kristian IV:s staty, den kolossale Herkules för Kristiansborgs slott m. m.
Våren 1841 reste T. en tredje gång till Rom, där arbetet fortfarande pågick i hans ateljéer. Resan gick i paret Stampes sällskap genom Tyskland och Schweiz, och öfverallt mottogs den ryktbare konstnären med hyllning af furstar, studentkårer och konstnärssamfund. Han hade sedan svårt att slita sig från Rom, men vände likväl hemåt hösten 1842. Ett och ett halft år efteråt dog han af ett slaganfall i K. teaterns salong.
T. var den främste representanten för den antikens pånyttfödelse, som kännetecknar konststräfvandet under 1700-talets senare del. Han upptog tidens kraf på antikens stränga stil och ädla enkelhet, skapade i olympiskt lugn ett måttfullt, formskönt marmorsläkte utan lidelser och lidande, abstrakta och blodlösa gestalter, i aldrig klickande jämvikt och rytm hvarandra tämligen lika. I sina reliefer framför allt nådde han koncentration, linjerenhet, fasthållande vid det väsentliga. För formens lif och individuella karaktär hade han mindre intresse, lika litet sökte han virtuositet i behandlingssättet. För tidens ideella uppfattning af människogestalten blef han normgifvande, och danskarna funno mycket af sitt inre väsen återspegladt i hans kontemplativa, stillsamma, lidelsefria marmorsläkte, som i själfva verket eger så föga af grekisk ande. Själf var han en osammansatt, lycklig, naiv och harmonisk natur, som omskapade alla intryck efter sin egen individualitet. Hans samtid såg i hans verk idealets fulländning och en ny konsts soluppgång — utvecklingen har efter honom tagit helt andra vägar än dem, dit hans fridsamma, olympiskt lugna konst pekade.
Redan på 1820-talet hade T. erbjudit sig att skänka Köpenhamn sina arbeten och samlingar. 1834 bestämdes, att staden skulle uppföra ett museum, som skulle bära T:s namn, och 1838 förordnade denne i sitt testamente, att hans konstnärliga kvarlåtenskap skulle tillfalla detta museum. Arkitekten Bindesbölls genialiska och originella ritningar till detta — det var ett gammalt, invid Kristiansborgs slott beläget vagnshus, som omoch tillbyggdes för ändamålet — antogos 1839, och arbetet tog sin början. Museet (fig. 17) stod under tak 1841. Gården var färdigdekorerad, innan T. dog, de yttre fasaderna med Sonnes freskomålningar fullbordades 1848, då äfven T:s jordiska kvarlefvor flyttades från Vor frue kirke till grafven i museets medelpunkt. Fig. 17. Thorvaldsens museum.
Thorvaldsens museum omfattar konstnärens arbeten i utkast eller gipsmodeller, dessutom omkr. 120 i marmor, utförda på hans ateljéer eller i
Källa: Project Runeberg ·
