Sida 277
Taube, Karl Evert
af Fredrika Stenhammar samt debuterade i maj 1870 med stor framgång som Bertha i "Nürnbergerdockan". Efter att ha uppträdt äfven som Pamina i "Trollflöjten", Anna i "Friskytten" och Fiamma i "Hin ondes lärospån" begaf hon sig 1872 till Paris, där hon under fru Viardot-Garcias ledning gjorde så stora framsteg, att hon vann erkännande af celebriteter sådana som Gounod och Thomas samt 1876 erhöll anställning på tre år vid Stora operan i Paris. Emellertid tillköpte sig chefen för italienska operan i Petersburg rättighet att kontrahera med henne, och hon antog hans anbud, men hindrades af sjukdom att uppträda. Sedan har hon vistats i Stockholm, där hon tid efter annan sjungit dels på konserter, dels 1877—86 — dock utan fast anställning — på K. operan, såsom bl. a. Julia i "Romeo och Julia" (hennes yppersta roll), Mignon, Violetta i "Den vilseförda", Aida, Ingeborg i "Den bergtagna", Cherubin i "Figaros bröllop", Judinnan, Leonora i "Trubaduren", Elsa i "Lohengrin" samt Neaga. Hon blef 1886 gift med nuv. öfversten grefve Karl Evert Taube (f. 1854), utnämndes s. å. till hofsångerska och vardt 1895 led. af Mus. akad. — Matilda T. utmärkte sig för stark känsloglöd i affektfulla partier äfvensom för en betydande teknisk utbildning, i nyfranskt snitt, af den höga, skära och på samma gång tämligen mörkfärgade sopranrösten, som särskildt kännetecknats genom den intensivt jublande, hänförda klang den förmått utveckla i höjdtonerna. För hennes inspirerade sång glömde man hvad som delvis kunde brista i dramatisk karakteriserings- och skiftningsförmåga.
C. Friherrliga ätten T. till Odenkat (se släktöfversikten):
9. Vilhelm Ludvig T., friherre, broder till T. 3, riksråd, f. 10 juli 1690 i Örebro, d. 8 aug. 1750. T. inträdde 1706 i krigstjänst och blef som löjtnant vid Östgöta kavalleri fången vid Perevolotjna, men lyckades 1715 rymma öfver Archangel och befordrades efter hand af Karl XII till öfverstelöjtnant. Efter freden gick han för en tid i holsteinsk tjänst. 1729 blef han öfverste för Upplands regemente, 1741 landshöfding i Blekinge samt 1746 riksråd. Sedan 1747 var han därjämte öfverste marskalk. T. räknades till mösspartiet — han var svåger till det licentierade riksrådet Gustaf Bonde —, men han var icke någon partiman och åtnjöt aktning äfven af motståndarna.
10. Evert Vilhelm T., friherre, den föregåendes brorson, militär, hofman, diplomat, f. 8 sept. 1737, d. 15 aug. 1799 i Karlsbad under en badresa, blef, då Lätta dragonerna 1770 uppsattes af J. M. Sprengtporten, genom denne, hvars förtroende han vunnit under Pommerska kriget, befordrad från löjtnant vid Spensiska värfvade infanteriregementet till kapten vid Lätta dragonerna. Hans lycka grundlades genom den roll dessa spelade i 1772 års revolution. Efter denna förlades nämligen en afdelning af dem till Stockholm, med rätt att räknas till konungens hus- och liftrupper, och däri blef T. major. Sålunda fäst vid hufvudstaden, blef han s. å. äfven kammarherre hos Gustaf III, hvars gunst han i hög grad förvärfvade. 1775 utnämndes han till chef för Lätta dragonerna, till en början med öfverstelöjtnants titel, men från 1777 med titel af öfverste. 1782 blef han generalmajor och 1783 öfverstekammarjunkare. Gustaf III tillämnade honom ambassadörsplatsen i Frankrike, som emellertid gafs åt E. M. Staël v. Holstein (se d. o. 5), men T. fick följa honom på hans stora utländska resa 1783—84. Under de svåra brytningarna 1788—89 förblef han i olikhet med de fleste af konungens förnäma umgängesvänner denne trogen och steg därför ytterligare i hans förtroende. En blessyr, som han erhöll under fälttåget 1789, nödgade honom att s. å. besöka baden i Aachen, och denna resa förde honom in på den diplomatiska banan. Han sände nämligen därunder konungen underrättelser om den franska revolutionen och blef nu — jämte A. von Fersen d. y. — Gustaf III:s förnämste medhjälpare i hans mot denna omstörtning riktade politik. 1790 utnämnd till generallöjtnant, fick T. 1791 deltaga i Gustaf III:s besök i Aachen i sammanhang med franska konungaparets flyktförsök, i hvars planläggning T. haft verksam del. Efter denna färd stod T. så högt i konungens ynnest, att han t. o. m. ansågs vara en farlig rival för G. M. Armfelt, hvilken ej gillade de franska krigsplanerna. T. fick plats som ledare af utrikesärendena i den tillförordnade regering, som Gustaf III tillsatte på sin dödsbädd och hvars medlemmar enligt ett tillägg till hans testamente skulle bli ständiga rådgifvare åt hans sons förmyndare, hertig Karl. Utrikesministerplatsen behöll T. till en början under förmyndartiden, ehuru hertigen lät annullera tillägget, men 26 juni 1792 afsade han sig ej blott den, utan ock sina militära befattningar, enligt hertigens gemål af bekvämlighetsskäl, men säkerligen också emedan hertigen ej ville fullfölja Gustaf III:s franska politik. Under Gustaf IV Adolfs egen regering kom T. åter högt i gunst, sändes 1797 till Baden för att åt konungen anhålla om prinsessan Fredrikas hand och föreställde vid vigseln konungens person. Om hans förhållande till grefvinnan Piper se Piper 3.
11. Karl Evert T., friherre, den föregåendes halfbroder, ordensbiskop, f. 26 dec. 1746 på Trossnäs, Nors socken, Värmland, d. 28 maj 1785 i Stockholm, studerade med framgång i Uppsala och anställdes efter en utländsk resa 1766 som hofjunkare hos dåv. kronprinsen (sedermera konung Gustaf III) samt ingick i Kungl. kansliet. Han blef 1773 fänrik vid Närkes och
Källa: Project Runeberg ·
