Sida 92
Söderköping
insatt 1,000 dal., och endast sådana voro valbara. Det första valet gällde för 6 år. "Alla land, städer, kompanier och enskilda personer, såväl ut- som inländska, hvilka insätta en summa om 100,000 dal., hafve makt att förordna en direktor." Den utlänning, som insatt 25,000 dal., skulle njuta borgarrätt på den ort, där han bosatte sig, frihet från skatter och utlagor samt rätt att fritt lämna riket, så ock hans arfvingar. Direktörerna fingo icke enskildt drifva någon handel med kompaniet eller dess varor. Utom lönen (1,000 dal.) hade de ersättning för resor och 6 svenska mark i dagtraktamente under resor. Själf lofvade K. M:t att teckna 400,000 dal. i företaget. Alla fartyg skulle före afseglingen samlas i Göteborg samt återvända till samma hamn, innan de gingo till sina respektive hemorter. Usselinx tillförsäkrades för sina tjänster "en penning af hvart tusende utaf alla varor och köpenskaper, som uti kompaniet köpte och försålda blifva". Det gick emellertid icke så fort för kompaniet att komma i verksamhet: därtill bidrogo både brist på lämpliga fartyg och svårighet att få in de tecknade summorna. Sannolikt af det förra skälet bildades 1629 ett nytt kompani, det s. k. Skeppskompaniet, med uppgift att åstadkomma "16 goda skepp", så stora, att de kunde användas både till landets försvar och i handelssjöfart. Till generaldirektör i detta kompani förordnades A. Cabiljau (se d. o.), som 1630 äfven fick i uppdrag att insamla de i Söderkompaniet tecknade summorna. I hans fullmakt säges det, att man "funnit för godt och rådsamt konjungera de intecknade penningar i Söderkompaniet till det nyupprättade Skeppskompaniet och sålunda ett fullkomligt sällskap och handelskompani att fastställa". De båda kompanierna smälte sålunda ihop till ett. Troligtvis har Cabiljau skött dess löpande ärenden, medan Usselinx arbetade på att indraga utländska kapital i företaget. I okt. 1632 godkände konungen hans förslag till privilegiernas utsträckning till tyska nationen, hvarjämte han själf fick fullmakt som verkets föreståndare. Dessa handlingar bekräftades på mötet i Heilbronn april 1633 och på Frankfurt-konventet 1634, men genom slaget vid Nördlingen strax därefter afbröts hela planen på tysk anslutning. Usselinx sökte därefter, utan resultat, i Frankrike, Holland och England väcka intresse för företaget. Under tiden hade direktörerna för Söderkompaniet öfvertagit Skeppskompaniets 16 välrustade skepp och börjat utsända dem på handelsexpeditioner. Detta utföll dock ej bättre än, att spanjorerna 1632 lade beslag på 4 skepp och holländarna 1634 på 5 (de senare blefvo dock snart åter lössläppta). Missnöjet med direktörerna blef stort, och särskildt sköts skulden på Cabiljau. De anklagades inför Svea hofrätt, som dömde dem för försumlighet; senare frikändes de dock af K. M:t, men ålades att fullgöra den af delegarna länge begärda redovisningen för sin förvaltning. Någon sådan kom dock aldrig till stånd. Vid 1636 års riksmöte väcktes äfven frågan därom, hvad man borde företaga med de 10 fartyg, som utgjorde kompaniets enda återstående egendom. De flesta ansågo, att de borde fördelas på vissa städer, från hvilka handel kunde med fartygen drifvas. Några bland dessa användes ock under de följande åren till den nya sjöfarten på Amerika, och regeringen beslöt 1640 att inköpa skeppen för kronans räkning, men kort därefter förenade den, utan delegarnas hörande, de återstående skeppen med det nybildade Västindiska kompaniet, i hvilket sålunda de forna Skepps- och Söderkompanierna ingingo som delegare. Till grundläggningen af kolonien Nya Sverige (se d. o.) bidrog Söderkompaniet ej på annat sätt än, att de fartyg, hvarmed de första expeditionerna dit företogos, voro kompaniets. I ersättning härför fick kompaniet 1641 monopol på tobakshandeln i riket. Dessutom insatte kompaniet i det nya s. k. Västindiska l. Virginiska kompaniet 18,000 rdr. Tobaksmonopolet upphäfdes dock 1649. 15 dec. s. å. utfärdades en ny oktroj för ett handelskompani till Afrika, Asien och Amerika med uteslutande rätt till handel på dessa världsdelar (dock med undantag för Nya Sveriges-kompaniet); den skulle gälla i 24 år. Möjligen var detta en prolongation af det gamla kompaniets oktroj, ehuru det ej framgår af ordalydelsen. Någon verksamhet från kompaniets sida hörde man dock icke vidare af. Säkerligen hade det tynat bort, långt innan k. br. 20 okt. 1680 förordnade, att "alla kompanier skola vara kasserade och upphäfna". J. F. N.
Fig. 1. Söderköpings vapen. Söderköping, stapelstad i Östergötlands län, på södra sidan af Göta kanal, omkr. 5 km. från dess mynning i Slätbaken vid Mem. Belägen i en bördig dalgång mellan det branta, skogbevuxna, omkr. 100 m. höga Ramunderberget (Ramundershäll, Ramshäll) och en kuperad terräng s. om staden, har denna en lågländt och särskildt i s. v. sank mark samt genomflytes af Storån, som inom staden förenar sig med den västerifrån kommande Lillån. Från sin västliga, bredare del afsmalnar staden mot ö., där den afslutas af S:t Ragnhilds högt ansedda kallvattenkuranstalt. Arealen är 441 har, hvaraf 428 har land, omfattande, enligt K. M:ts resolution 8 sept. 1911, förutom tomterna i staden, det område, som omförmäles i en 1815 verkställd och af Kammarkollegium 31 juli 1816 fastställd förrättning. Folkmängden, som 1805 var 870 pers., 1850 1,280, 1900 1,922, uppgick vid 1917 års slut till 2,592 pers. Taxeringsvärdet var s. å. 5,119,500 kr., hvaraf 178,100 kr. å jordbruksfastighet och 1,288,500 kr. å bevillningsfri fastighet. Den taxerade inkomsten af kapital och arbete var 1,059,165 kr. I kommunalskatt utdebiterades kr. 7:36 per 100 kr. inkomst. Stadens tillgångar upptogos för 1915 till 615,745 kr. och dess skulder till 277,947 kr. — Staden är indelad i 4 kvarter: Bergs-, Haga-, Hospitals- och (genom utvidgning af stadsplanen på 1900-talet) Södra kvarteret. Gatorna äro alla smala och de flesta mycket korta. Af stadens broar är en,
Källa: Project Runeberg ·
