Sida 609
Thorild (till 1785 Thorén), Tomas
med amatörer, som ej hörde under den offentliga granskningens domvärjo. Kellgren, som hofsamt bedömt arbetets första del, yttrade sig ej vidare i striden; Leopold uppträdde i hans ställe, med polemiska inlägg i tidningar och ströskrifter. T. beträdde i jan. 1792 det nationalekonomiska området med skriften Det enda nödvendiga för et rikes financer, i hvilken han försvarade en oinskränkt handelsfrihet och förordade en af regeringsmakten oberoende riksbank. Leopolds angrepp kom i skriften "Bref till den store och märkvärdige författaren Th.... o. s. v." och besvarades af T. med Uplysning om handelns sanna frihet (s. å.), hvarpå följde Leopolds "Den nya lagstiftningen i snillets verld något litet i fråga satt" och T:s Svar på luntan emot lag och rätt i vitterheten: eller ABC i vett och heder (s. å.). Leopold förde den lättare och snabbare polemiska klingan och lyckades löjliggöra åtskilliga af T:s uttalanden liksom hans naiva själföfverskattning. Men hans skrifter ha intet intresse utanför dagspolemikens, medan T:s äro ställvis djupa och deras uttryck ytterst träffande. Om efterhärmning (okt. 1792) framhöll originalitetens betydelse och angrep fransk-klassicismens lära om mönstrens nödvändighet.
Utbrottet och fortgången af den stora franska revolutionen drogo alltmera T:s intressen öfver till politiken. Han var liksom Kellgren hänförd öfver denna frihetsrörelse, som han till en början tyckte förverkligade hans drömmar, och prisade den såsom "den gudomliga och största händelse på jorden näst syndafloden". På sommaren 1790 skref han ett memorial, som han ämnade sända Gustaf III, ehuru detta afstyrdes, och i hvilket han föreslog inrättandet af ett samhällstribunal, under ledning af en hoffilosof, till hvilket alla hugade skulle insända samhällsförbättringsförslag. Om mildheten (1792) utgör ett försvar för hertig Karls handlingssätt mot konungamördarna. Liksom så många af de tidigare oppositionsmännen öfvertygad om, att Reuterholm skulle rädda landet ur tidens vågor genom en lugn reformpolitik, hälsade T. med jubel hans tidigare regeringsåtgärder, framför allt den nya tryckfrihetsförordningen. Det förord, Ärligheten. Til h. k. Höghet regenten (da. öfv. s. å.), hvarmed han försåg sina ofvannämnda memorial från 1786, då de nu utgåfvos, innehöll ett program för statshvälfning ofvanifrån, bl. a. innefattande ståndsförfattningens upphäfvande; T. förmenade, att genom radikala reformer skulle en revolution kunna undgås. I den oro, som gripit de ledande kretsarna i Sverige under intrycket af de ohyggliga blodsscenerna i skräckväldets Frankrike, uppfattades T:s skrift som ett farligt uttryck af jakobinism. "Ärligheten" konfiskerades 22 dec. 1792, författaren ställdes under tilltal inför hofrätten och häktades, på dåv. underståthållaren Liljensparres yrkande, men i trots af Reuterholms invändningar. T. vardt oerhördt populär genom detta förfarande mot honom, och hans rättegång följdes med allmän uppmärksamhet. T. försvarade sig kvickt och modigt, men fälldes i hofrätten och dömdes till 14 dagars fängelse på vatten och bröd; både åklagaren och T. vädjade till högre rätt. Högsta domstolen skärpte straffet; 22 febr. 1793 dömdes T. till fyra års landsflykt; hans memorial skulle "såsom onyttiga och till deras sammanhang brottsliga" förstöras; "Ärlighetens" förstörelse hade redan hofrätten beslutit.
I fängelset läste T. Rudbecks "Atlantica" och diktade Sånger i göthiskt lynne (äfven kallade "Sånger ur Engelbrechts tider"), som visa starka arkaiserande ansatser och ett krytt kynne. Domen gjorde honom likväl förbittrad, och han tröstades föga af att utomlands uppfattas som en politisk martyr. Hertig Karl gaf honom respengar, hans beundrare affestade honom med mycken högtidlighet och följde honom ända till Fittja. T. reste först till Köpenhamn, där bl. a. P. A. Heiberg, Rahbek och Pram umgingos med honom, men vardt snart utvisad. Han vistades sedan i Hamburg och Lübeck, där han brefväxlade med bl. a. professor Carl Friedrich Cramer (f. 1752, d. 1807), som tillhörde hans beundrare. Man kan i dessa T:s bref följa hans stigande motvilja mot franska revolutionens fortgång; han uttryckte sig lidelsefullt mot Robespierre och fattades småningom af hat mot allt franskt och fällde en hård dom öfver omhvälfningen såsom "en outplånlig skamfläck i mänsklighetens historia". Han hemsände under tiden flera nya skrifter. Om upplysningens princip eller kritik på en viss berömd afhandling i detta stora ämne (1793) är riktad mot Rosensteins skrift om upplysningen. Senare s. å. kom den friska och roande Om qvinnokönets naturliga höghet (10:e uppl. 1883, da. öfv. 1884, fi. öfv. 1886), där han med lysande kraft försvarar kvinnans rätt till utveckling och medborgarskap, förebådande en långt senare tids uppfattning, men säkerligen själf påverkad af samtida rörelser i denna riktning. I sammanhang med denna skrift står Harmonien eller allmän plan för en upplyst och äkta kärleksförening, af en mycket nykter hållning och utmynnande i ett slags praktisk äktenskapsfilosofi. På sommaren 1794 trycktes Rätt eller alla samhällens eviga lag, som af hans anhängare betecknades som ett affall och rent af kallats "den svenska konservatismens äkta bekännelseskrift", men som af hans senaste analytiker (Albert Nilsson) bestämts som en tillämpning på det politiska området af hans allmänna filosofiska harmoni- och proportionslära. T:s statslära var så främmande för verkligheten och så abstrakt, att den hvarken kan kallas konservativ eller radikal. T. hyste en orubblig öfvertygelse om, att en hel del statsbegrepp voro periferiska (republik-konungadöme o. s. v.) och att det ena väsentliga var, att den abstrakta rätten, det objektiva allmänna förståndet vardt härskande. Arbetet fullbordades aldrig; af de tilltänkta tolf kapitlen utgåfvos endast sju, af hvilka de sex första innehålla det metafysiska underlaget för statsteorien, kritiken af Rousseau och revolutionens slagord.
T. hade af Reuterholm utbedt sig bibliotekariebefattningen i Greifswald; redan i maj 1795 flyttade han dit, men först i nov. kom utnämningen. Han erhöll samtidigt professorstitel och rättighet att föreläsa. Han fortfor att författa, men hans arbeten gingo i det hela spårlöst förbi. I Maximum sive archimetria (1799) med dess följdskrift Die gelehrtenwelt (1800) ställde sig T. i hetsig motsats mot Kant och den idealistiska filosofien i
Källa: Project Runeberg ·
