Sida 608
Thorild (till 1785 Thorén), Tomas
alltid erkänt förnuftets och smakens lagliga styrsel", "en hög och manlig", fast med vissa fel behäftad stil, "en öm och liflig känsla", hvilka "förmåner skulle berättigat författaren till stora priset", om ej stycket "varit bundet i ett orimmat daktyliskt versslag, stridande mot den i vitterheten allmänt godkända smaken"; sällskapet ville ej "gilla en likaså vådelig som onödig nyhet". Denna dåraktiga formella ståndpunkt gaf T. en utmärkt angreppsställning, då han i en strax därefter offentliggjord förklaring afsade sig den honom tilldelade belöningen, protesterade mot, att hans namn yppats, häfdade den orimmade versens berättigande och bestämdt tog itu med öfvertron på "den allmänt godkända smaken". Härigenom uppstod en liflig tidningsstrid, där Kellgren bidrog med bl. a. den kvicka "Nytt försök till orimmad vers" till svar på T:s lyckade Försök till orimmad vers. T:s vrede urladdade sig i den grofva Straffsång (1784). S. å. uppsatte T. en egen tidning, Den nye Granskaren, af hvilken blott tio nummer utkommo. Innehållet är mindre vittert än filosofiskt och socialt.
Det var närmast åt politiken, som han vände sin uppmärksamhet vid denna tid. Då kallelse till riksdag utfärdats 1786, inlämnade T. till Kanslikollegium ett Memorial för att framlämnas till Gustaf III, hvilket likväl ej skedde, och sedan till ridderskapet och adeln ett nytt Memorial för att befordras till "folket". Memorialen ansågos vådliga, och deras tryckning afstyrdes tills vidare; förenade, utkommo de 1792 under titeln Om det almänna förståndets frihet. T. utredde där tryckfrihetens grundsats, framlade förslag till en ny tryckfrihetsförordning och försvarade grundsatsen om en absolut tryckfrihet mot möjliga invändningar. T. utgick i sin yrkan på fullkomlig tanke- och tryckfrihet icke från Rousseau, som var en motståndare till grundsatsen härom, och ej heller från de franske upplysningsfilosoferna, som sågo frågan uteslutande ur samhällsnyttans synpunkt, utan från den ohistoriska, rationalistiska ståndpunkt, som innebar öfvertygelsen om, att så snart mänskligheten vardt upplyst om sanningen och de nödvändiga begreppen, skulle den som genom ett trollslag omskapa sig själf och samhället. I Reuterholms tryckfrihetsförordning 1792 går T:s memorial igen. — Vid denna tid gjorde T. bekantskap med den originelle, rudbeckianskt forndrömmande jorddrotten Per Tham på Dagsnäs och vann i honom en gynnare, som sedan under en följd af år vardt hans kanske förnämsta stöd i ekonomiskt afseende. Under riksdagen utfärdade T. en retorisk prenumerationsanmälan på öfversättningar af Tacitus och Ossian, hvilka arbeten sysselsatte honom en tid, men aldrig hunno så långt, att något af dem utgafs i tryck. T. önskade nu göra sina åsikter gällande i vidare omfattning, än Sverige medgaf; hans författarskap hade visserligen rönt stor uppmärksamhet, men både litterärt och politiskt var han ju så till vida utan framgång, att de ledande stodo afvoga och tillbakavisande mot hans förslag, och han egde egentligen hvarken något organ eller någon krets, som ville fullfölja hans sträfvan, ty hans anhängare voro merendels obetydande och föga skickliga att föra hans idéer vidare; han hade fog för sin klagan, att de endast uppfattade spridda tankar och stodo främmande för hans grunduppfattning. Han längtade till England, hvars frihet och frihetsanda han idealiserade. Som han ville uppträda i England med pondus, sökte han skaffa sig en titel och begaf sig till Uppsala för att ta en akademisk examen. På våren 1787 var han också juris studerande vid därvarande universitet, som han fann vara ett föraktligt kråkvinkel, där skolastik och kryperi frodades. Han tryckte där Critik öfver Montesquieu, som han försvarade under professor Hernberghs presidium 22 mars 1788. Denna disputation var tvifvelsutan en af hans mest ryktbara bedrifter; den var arrangerad så, att Gustaf III och hans uppvaktning kunde vara närvarande, och bestod i ett ingalunda vetenskapligt, utan sällskapsadvokatoriskt ordskifte, där två ordinarie och tolf extra opponenter — bland dem Leopold, öfverste Hastfer och Elis Schröderheim — sökte bringa T. ur fattningen, men misslyckades. T:s fyndighet och slagfärdighet, hans hänsynslösa och dräpande svar lockade åhörarna till ständiga skrattsalfvor, Gustaf III var road och förtjust, och T. ansågs allmänt ha stora utsikter att göra lycka, vinna konungens gunst och befordran till ämbeten. T. försummade emellertid sitt tillfälle, vare sig af stolthet eller republikanism. Han aflade en slät juriskandidatexamen, men afstod från att anmäla sig till licentiatexamen, då han läst "i stort" och praktiserat ett suveränt förakt för detaljkunskaper.
På hösten 1788 for han, med understöd af Jonas Tranchell, till England "för att med sig förena alla excellenta hufvuden och hjärtan till att bryta träldomen öfver jorden". Hans förhoppningar om att där vinna författarära och åstadkomma något stort för att förverkliga sina samhällsidéer svekos fullständigt, och hans uttalanden om Englands folk fingo under intrycket af hans misslyckande en bitter, men betydligt mycket sannare färg än förut. Hans engelska skrifter, The sermon of sermons (1789) och True heavenly religion restored (1790), som är starkt påverkad af Swedenborg, m. fl., väckte trots sina angrepp på gällande engelska förhållanden och sedvänjor intet uppseende. Med en helt annan uppskattning af Sverige än förut återvände T., sedan filantropen K. B. Wadström löst ut honom ur bysätt-ningshäktet, på våren 1790. Efter att ha tillbragt sommaren vid Medevi begaf han sig på hösten till Stockholm. Där sökte han till en början genom Rosensteins bemedling k. fullmakt som professor i Uppsala, med survivans på filosofiska professuren samt rättighet att disputera och ge enskilda lektioner, men denna hans sträfvan ledde ej till något resultat. Uppseende väckte han däremot, då han på eftersommaren 1791 började ge ut En critik öfver critiker. Med utkast til en lagstiftning i snillets verld. Skrifven med en äfven hos T. sällsynt lysande stilkonst och buren af en human, liberal åskådning, är denna skrift en af T:s allra yppersta, och otaliga gånger ha anförts de tre kritiska hufvudlagar T. där uppställde: att veta hvad man skall döma; att döma allt efter sin grad och sin art samt att ingenting göres för sina fels, allt för sitt värdes skull. Skriften var riktad mot Kellgren, hvars kritik alltjämt syntes T. öfvermodig, kitslig och sysslande
Källa: Project Runeberg ·
