Sida 423
Tempel
Fig. 6. Theseustemplets i Aten fasad. doriska ordningen. — Vid genomförandet af denna byggnadsplan nyttjades under den grekiska konstens blomstringstid den doriska eller den joniska ordningen, senare äfven den korintiska (se Pelarordning). Som material förekommo under den äldre tiden enklare stenarter, som genom målning eller däremot svarande behandling erhöllo en prydligare karaktär, i senare tid däremot den hvita eller hvitgult skimrande marmorn med förgyllningar och sparsam färgbeläggning. Inne i cellan stod gudens bild (i trä, i marmor eller i guld och elfenben; se Kryselefantin). En mängd bildverk prydde de olika delarna af det yttre: figurrika grupper voro insatta i gafvelfälten (tympana), reliefer anbragtes å frisens metoper, kring cellamuren samt å väggarna i pronaos, och från gafvelspetsen liksom från gafvelfötterna höjde sig sirliga palmetter eller vaser (s. k. akroterier). Framför hufvudingången hade altaret sin plats i det fria. Hela tempelområdet kringgärdades af en mur och var, t. ex. i Olympia och på Atens Akropolis, upptaget af en mängd underordnade byggnader, af altaren, statyer och byster. Om den vanliga indelningen af de grekiska templen med afseende på deras bestämmelse se Agonaltempel. Afbildningar af grekiska tempel kunna ses å pl. till art. Akropolis och pl. V till art. Byggnadskonsten samt i art. Olympia, Pæstum, Parthenon, Pergamon och Segesta.
Fig. 7. Plan af romerskt rundtempel. Fig. 8. Plan af fornitaliskt tempel. Fig. 9. Plan af Pantheon i Rom. (Jfr fig. 1—3 i art. Pantheon) Fig. 10. Plan af ett senromerskt tempel (Maison carrée i Nîmes). För det romerska templet (lat. ædes, templum) användes dels de redan nämnda grekiska formerna, till hvilka äfven kom det af en kolonnad (vanligen af korintisk ordning) omgifna rundtemplet (fig. 7 visar grundplanen af Vestatemplet i Tivoli), en sengrekisk anordning, dels den urgamla italiska eller etruskiska anordningen (fig. 8). Helgedomen höjer sig äfven här från en hög, murad underbyggnad, men denna är tillgänglig endast från framsidan, ej såsom den grekiska från alla fyra sidorna. Grundplanen närmar sig mera kvadraten: bredden förhåller sig till djupet som 5 till 6. Den bakre hälften af denna yta upptages af det s. k. posticum med en eller tre i bredd liggande celler (t. ex. Juppiterstemplet på Capitolium med sidocellor för Juno och Minerva). Den främre delen utgöres af en öppen, rymlig förhall, prostasis, af 2 till 3 kolonners djup. Stundom fortsättes förhallen som en öppen kolonnad på ömse sidor om cellan, men ej bakom densamma. Till följd af den proportionsvis större bredden måste äfven taket göras högre och tyngre än i det grekiska templet. Dessa former kombinerades på flera sätt med de grekiska. Så visar Pantheon i Rom en rund, sluten cella af väldiga dimensioner, med en framför densamma lagd djup förhall af 8 kolonners bredd och 3 kolonners djup, delad i 3 skepp, af hvilka det mellersta leder fram till hufvudingången och de andra sluta i fordom statyprydda nischer (fig. 9). Formapparaten är f. ö. i det hela densamma som inom den grekiska konsten, ehuru med de förändringar, som voro en följd af den fortgående stilutvecklingen (se Pelarordning). Under den senromerska kejsartiden framträda afvikande former, t. ex. i Palmyra, men äfven i själfva Rom (Venus' och Romas dubbeltempel, eg. två, med baksidorna sammanbyggda tempel). Fig. 10 visar grundplanen och fig. 11 fasaden till ett romerskt tempel, det s. k. Maison carrée, i Nîmes (se d. o. med fig.). Öfver hufvud spelade under denna tid tempelbyggnaden ej längre den ledande rollen; denna öfvertogs i stället af palatset, basilikan, teatern och andra byggnader för offentliga ändamål. Exteriörer af romerska tempel finnas återgifna i fig. 11—14 och 26 å pl. till art. Rom samt i art. Pantheon 1 och Petra. — Den kristna kyrkan leder ursprungligen sitt upphof från
Källa: Project Runeberg ·
