Sida 422
Tempel
Byggnadskonsten). De olika tempeldelarna tilltaga i höjd från cellan till pylonerna, och hvarje afdelning tyckes liksom vara inskjuten ett stycke in i den närmast framför liggande (anordningen har ock, ganska träffande, blifvit liknad vid "dosa i dosa"). Äfven efter tempel af enklare typ — man skulle kunna kalla dem kapell — finnas i Egypten lämningar på ett fåtal platser. De bestå endast af en rektangulär cella, omgifven af en pelargång. Byggnaden har små mått och står på en relativt hög sockel; på ena kortsidan leder en trappa upp till golfplanet. Genom franska uppmätningar känner man bäst till två dylika tempel, som funnos på ön Elefantine (se d. o. med fig.) i sydligaste Egypten, men 1822 förstördes och användes som byggnadsmaterial af turkiska myndigheterna i Assuan. Prydnaden i det inre af det egyptiska templet, såväl som å det yttre, utgöres af målningar eller målade reliefer, som öfverdraga väggarnas och kolonnernas släta ytor. Karakteristiskt för de egyptiska templen är, jämte frånvaron af synligt yttertak, den krönande kranslist af en rundstaf under en hög kälning med platt, som upptill afslutar väggarna. Samma hufvudanordning som den nu skildrade visa äfven de stora h. o. h. eller delvis i berget uthuggna grott- eller klipptemplen (se d. o.) i Öfre Egypten (se fig. 5 å pl. II till art. Egypten), och i Nubien. — Hos de forntida västasiatiska kulturfolken intar tempelbyggnaden i det hela en mindre betydande ställning än palatset och konungaborgen. Templet utgöres i själfva verket ofta af ett tabernakel, en mer eller mindre ansenlig, tältlik hydda (jfr fig. 1 i art. Fenicien), af en baldakin (ædicula), t. o. m. af en nisch, på ett eller annat sätt uppställd eller anordnad inom det helgade området. Hos kaldéer och assyrer hade denna helgedom, liksom teokallin hos aztekerna i Mexico (se pl. IV till art. Byggnadskonsten) och inkafolkets soltempel (se fig. 5 i art. Peru), sin plats på toppen af en konstgjord höjd, en i flera afsatser stigande trapp-pyramid eller tornbyggnad (Babels torn, se plan af tempeltornet i Babylon i art. Byggnadskonsten, sp. 709; jfr fig. å sp. 583 i art. Babylonien), sannolikt ett minne från den tid, då gudstjänsten firades på verkliga bergshöjder. På reliefer förekomma dock äfven afbildningar af tempel med en af kolonner buren förhall med eller utan stigande gafveltak. — Det gamla salomoniska templet (se Jerusalem, sp. 1337—68 och pl. I), judafolkets nationalhelgedom, torde ha varit anordnadt efter egyptisk grundplan, medan däremot detaljerna synas ha visat västasiatiska former.
Fig. 1—3. Planer af grekiska tempel: fig. 1 tempel med anter, fig. 2 prostylos, fig. 3 amfiprostylos. Fig. 4. Plan af tempelformen peripteros. Fig. 5. Plan af pseudo-peripteros. I Grekland nådde det antika templet (grek. neos, naos) sin härligaste fulländning, sin ädlaste och mest harmoniska skönhet. I sin enklaste form utgöres det här af en aflångt fyrkantig byggnad (naos, cella) med framom den ena gafveln (stundom äfven framom den bakre) förlängda sidoväggar, anter (se Ant). Härigenom uppstår framför cellan en öppen förhall (pronaos), hvars tak bäres af de båda framskjutande anterna och två mellan dem inställda kolonner. Detta är den form, som kallas templum in antis, tempel med anter (fig. 1). Byggnaden reser sig från en underbyggnad (podium, krepidoma, se d. o.), hvilken uppstiger i tre trappstegslika afsatser, med en på framsidan mellan afsatserna inlagd verklig trappa. Byggnadens yttertak är sadelformigt med taknocken i templets längdriktning. Kortsidorna krönas af låga tresidiga gafvelrösten. Cellans innertak är vanligen ett horisontalt bjälktak. Var det inre rummet (cellan) delvis öppet i taket, kallades templet hypaithros (se Hypetraltempel). I st. f. anter är det stundom endast kolonner, som uppbära förhallens tak och gafvelröste. Denna tempelform kallas prostylos (fig. 2). Upprepas samma anordning å baksidan, uppkommer en amfiprostylos (fig. 3). I de större, praktfullare templen (Olympia, Parthenontemplet, Pæstum, Selinus) är grundplanen rikare. Jämte förhallen och den egentliga cellan förekommer här en bakre hall, posticum (jfr Naos), samt mellan denna och cellan stundom en andra och mindre cella, opisthodomos. Cellan, under äldre tid lång och smal, är stundom genom inställda kolonner delad i ett bredare midtskepp mellan två smalare sidoskepp. Det hela omges af en öppen kolonnad. Härigenom uppkommer den tempelform, som kallas peripteros (fig. 4). Äro kolonnerna ersatta med halfkolonner, uppstår en pseudo-peripteros (fig. 5). Omges byggnaden af två kolonnräckor, uppstår en dipteros. Utgöres här den inre kolonnräckan endast af halfkolonner, kallas templet en pseudo-dipteros. Proportionen mellan antalet kolonner på kort- och långsidan utgör det dubbla antalet + 1. Om således kortsidan (fasaden) visar 8 kolonner, har långsidan 2 × 8 + 1, d. v. s. 17, o. s. v. Efter antalet kolonner å fasaden talar man om en tetra-, hexa-, okto-, deka-stylos (d. v. s. med 4, 6, 8, 10 kolonner). Fig. 6 visar fasaden af Theseustemplet i Aten, en peripteros hexastylos af den
Källa: Project Runeberg ·
