Sida 312
Teater
verkligt historiska teaterkostymer, och Talma liksom före honom Lekain antydde det historiska i allmänna drag åtminstone. Under 1800-talet bröt sinnet för det tidstrogna i dräkter alltmer igenom, hvilket äfven skedde i fråga om öfrig scenisk utstyrsel; under århundradets senare del drefs på sina håll lyxen med historisk äkthet t. o. m. så långt, att den hotat bli hufvudsak och skymma blicken för det väsentliga, dramats egen poesi.
Bland Europas större teatrar af äldre datum må nämnas San Carlo i Neapel (byggd af Medrano och Carasale 1737, ombyggd 1816; urspr. för omkr. 4,000 personer, numera 2,900), Teatro della (alla) Scala i Milano (af Piermarini, 1770-talet; också urspr. för omkr. 4,000 pers., numera 3,600), Covent-garden-teatern och Drury-lane-teatern (se dessa) i London (hvardera omkr. 3,500 pers.) samt teatrar i Bordeaux, Lyon, Marseille, Bruxelles, Moskva (4,000 pers.) och Warschau. — I Nordisk familjebok kunna afbildningar af teatrar ytterligare ses i artiklarna Amfiteater, Baireuth, Byggnadskonsten (pl. XIX, Paris' och Dresdens operahus; pl. XXIII, Stockholms nya operahus), Chicago (Auditoriumbyggnaden), Colosseum, Covent-garden-teatern, Drury-lane-teatern, Frankfurt am Main (fig. 5), Genua (fig. 2), Gäfle (fig. 8), Hamburg (fig. 6), Hannover (fig. 2), Helsingfors (pl. II, Svenska teatern och Finska teatern), Karlsruhe (fig. 2), Kina (pl. IV, fig. 21), Kristiania (pl. I, fig. 5), Kristianstad (fig. 6), Köpenhamn (pl. III, fig. 12), Leipzig (pl. I, fig. 5), Linköping (fig. 5), Moskva (pl. I, fig. 6), München (pl. I, fig. 5), Neapel (fig. 7), Norrköping (pl. II, fig. 12), Odéon-teatern, Paris (pl. VII, fig. 32), Petersburg (pl. II, fig. 7), Rom (pl. VII, fig. 25), Schinkel (fig. 2, Schauspielhaus i Berlin), Stockholm (pl. I, fig. 3), Stockholms teatrar (pl. I—IV), Szeged, Taormina, Théâtre français, Wiesbaden och Wien.
För utvecklingen af Sveriges hufvudstads teaterväsen, som alltifrån början intagit en härskande ställning inom landets samfällda, finnes utförligt redogjordt i art. Stockholms teatrar. Här kan det vara på sin plats att i korthet nämna något om teaterverksamheten i det öfriga riket. Teatrar finnas i snart sagdt alla svenska städer och en mängd andra orter i landet, vare sig i form af särskildt för ändamålet uppförda och inredda byggnader af sten eller som enklare och provisoriska s. k. "lador" af trä eller ock numera ofta sammanslagna med "biograf"-lokaler, godtemplarhus o. s. v. Fasta teatersällskap finnas, utom i Stockholm, eg. endast i Göteborg, där f. ö. redan 1780—92 fanns inrättad en stående teater, ledd af J. v. Blanc till 1785 och därefter af A. Widerberg (se denne); den intog en ganska hög ståndpunkt, kunde täfla med hufvudstadens scener och gaf tidens bästa dramatik samt t. o. m. Shakspere-dramer. Det första privilegierade teatersällskapet i svenska landsorten leddes 1754—59 af J. Berghult och Petter Lindahl, därefter till frampå 1790-talet af J. K. G. Seuerling (se denne), som höll god spellista. J. A. Lindqvists trupp verkade 1793—1823 i synnerhet i Göteborg, den frejdade K. Stenborg (se denne) förde en tid landsortssällskap (1804—09), andra sådana med anseende voro J. P. Lewenhagens (1805—12, i Götaland), F. V. Stålbergs och Kr. Svanbergs, E. V. Djurströms (se denne), som företrädde den högromantiska dramatiken (1820—30-talen), A. P. Berggrens (från 1826) och landsortsscenens förtjänstfulle reformator P. Delands (se denne) 1833—49, Oskar Anderssons (se denne) 1850—66 (från 1863 tills. med V. Åhman och M. K. Pousette), Fr. Smitts (1846—93), fru Elfforss' (se denna) 1869—89, K. J. Fröbergs (se denne) och hans söners (1869—95), K. Tivanders (1872—89), Aug. Lindbergs (1880- och 1890-talen); bland senare teaterledare i landsorten må det vara nog att nämna Hj. Selander (se denne), K. Lindroth (se denne), A. Ryding, V. Olin, K. Deurell, A. Hansson, O. Vinge, V. Stenström (Skådebanan, se d. o.) samt på sistone äfven A. Ranfts turnésällskap. Antalet svenska landsortssällskap och turnéer (de senare ofta företagna af berömda skådespelare) har på senare åren växlat mellan 30 och 50. Operetten och äfven operan ha därvid blifvit allt mera företrädda. Flera tidigare bland dessa sällskap, alltifrån slutet af 1700-talet, gästade Åbo och Helsingfors m. fl. finska städer och inlade förtjänst om den dramatiska konstens uppblomstring där (se Finland, Teater, sp. 301—302). — I de kringresande sällskapen fanns förr, vid sidan af dugliga och skötsamma skådespelare, oftast en hel del oskolade och okunniga ungdomar, som lockats dit af teaterlifvets bedrägliga skimmer, men sällan erhöllo någon ledning och genom såväl sin talanglöshet som sitt lefnadssätt nedsatte kårens anseende. Sällskapens största bekymmer har för flertalet varit deras ekonomiska osäkerhetstillstånd, och det kan alltjämt hända, att lösligt hopkomna "teaterband" falla ömkligen sönder. Likafullt har under tidernas lopp mycken god dramatik förmedlats till landsorten. E. F—t.
4. Moderna teaterbyggnader. Före stadsteaterns i Nizza och Ringteaterns i Wien brand 1881, hvarvid massor af människor omkommo, voro teatrarna utförda utan något genomarbetadt system för de olika lokalernas storlek, placering och inrede, utan gjordes detta i hvarje fall efter vederbörandes tycke och smak. Efter detta olycksår började man på olika håll utarbeta bestämmelser om, huru teaterbyggnader borde vara inredda och beskaffade. Först 1889 antogs en fullständigare officiell förordning för preussiska staten, gällande såväl nybyggnader af teatrar som andra förlustelselokaler. I enlighet med dess bestämmelser har sedan under årens lopp uppförts en hel mängd större och mindre teatrar, hvilka visat sig väl motsvara sitt ändamål. I början af 1909 antogs emellertid i Preussen en ny, något omarbetad förordning. Då de föreskrifter, som sammanförts i ofvannämnda förordningar, äro karakteristiska för en modern teateranläggning, må några af de väsentligaste fordringarna anföras.
En teaterbyggnad bör placeras helst på en fri och öppen plats och på tillräckligt afstånd från andra byggnader, hvilket ock på senare åren i allmänhet iakttagits, särskildt vid större teateranläggningar. I 1909 års förordning har man dock släppt efter på denna fordran och föreskrifver att, om en teater skall uppföras å en
Källa: Project Runeberg ·
