Sida 31
Sång
Denna öfning måste gå ut på alla de tre hufvudfaktorer, som bidraga till sångens bildande: 1) lungorna, som åstadkomma luftströmmen och reglera ljudets styrka (öfningar i andhämtning, i tonens filering och messa di voce); 2) stämbanden i struphufvudet, hvilkas olika spänning och sträckning, då luften passerar röstspringan mellan dem, reglera tonens höjd (öfning i tonträffning, tonens uthållande, utjämning af registren, röstens böjlighet, utvidgning af dess omfång m. m., tillika med gehörets utbildning); 3) resonanskamrarna, såsom svalget, munhålan m. fl., hvilka bestämma röstens klangfärg (öfning i att behärska och riktigt inställa alla dithörande muskler i och för en så full, jämn och otvungen tongifning som möjligt, samt öfning af tungan och läpparna i och för riktig artikulation). — Hvad nu först den för sången så viktiga andhämtningen beträffar, må framhållas det olämpliga i den af t. ex. hårdt snörda sångerskor gärna använda klavikulära eller nyckelbensandningen, med höjning af skuldrorna, hvarigenom struphufvudets lugna läge skadas och lufttillförseln blir otillräcklig. I stället bör man i hufvudsak hålla sig till den af naturen anvisade diafragmatisk-abdominala eller mellangärdesandningen, medvetet reglerad vid sång. Genom inandningen utvidgas då bukoch sidomusklerna, mellangärdet sänkes därigenom och brösthålan utvidgas, så att äfven de nedersta delarna af lungorna fyllas med luft. Vid utandningen sammandragas nämnda muskler, mellangärdet hvälfs uppåt och drifver ut luften ur lungorna. Vid tonbildningen gäller det att till klang förvandla så mycket som möjligt af den mellan stämbanden utdrifna luften och ej låta den såsom vid vanlig andning strömma bort utan vidare. Stämbandens svängningar fortplanta sig omedelbart till den ofvan struphufvudet befintliga luften, som då blir en stillastående "ljudande våg". Därvid medklingar luften i öfverkroppens öfriga håligheter (bröst-, mun-, näs- och pannhålorna, "resonanskamrarna"). Åtminstone har man det intrycket af sångare, som sjunga riktigt eller "ega en god resonans", att hela öfverkroppen vibrerar och klingar med, utgör en "tonande pelare". Tonbildning måste läras praktiskt under erfaren ledning, afpassad efter de individuella röstorganen och försiktigt fortskridande från det enkla. Ett rättesnöre är att med minsta kraftförbrukning åstadkomma största möjliga tonalstring. För att tonansatsen skall bli fri, måste allt slags krampaktig spänning aflägsnas från halsoch ansiktsmuskler, käkar och munöppning, förekomst af halston, gomton eller näston beifras. Tonstudierna omfatta vidare bortarbetning af uttalsfel, noggrann vård om intonationens renhet, metodisk öfning att sjunga på språkets alla olika vokaler (börjande vid det bekvämaste röstläget), öfning i sångarterna legato, portamento, stackato, med tiden hvarjehanda fioriturer som drill, förslag, dubbelslag samt eventuellt koloratursång. Viktiga faktorer i sångkonsten äro recitativets rätta behandling, förståndig andningsindelning, inträngande textstudium, deklamationen, fraseringen, känsla för olika stilar samt de oändliga uttrycksskiftningar, som innefattas i sångens dynamik, rytmiska lif och klangfärger.
Sångkonstnären skall förmå att öfvertygande återge allehanda mänskliga affekter, själsuttryck, lidelser. Det gäller för honom att i förväg tränga in i det han har att framställa, med djup känslighet upplefva de själsrörelser, hvarur konstverket framgått, och sedan ställa sig öfver sin uppgift och med fritt behärskade medel låta det förut genomlefda och skådade ta lif i åhörarnas hjärtan. Så blir han en verklig skönhetsförkunnare.
Den berömda gammalitalienska sångkonsten (1700-talets), hvars hemlighet icke i teoretisk form bevarats till eftervärlden, sökte frambringa vacker sång (bel canto) genom sorgfällig tonbildning, solfeggioöfningar, långt drifven strupfärdighet och smakfull frasering, medan textbehandlingen förblef bisak. I nutiden ha däremot textorden fått en den största betydelse, sedan 1800-talets romanstonsättare alltmera sträfvat att uttömmande tolka dikternas ordvändningar och stämningsinnehåll samt Wagner upphöjt den dramatiska "talsången" till princip. Numera fordrar man af sångarens framställning det karakteristiska i lika hög grad som det vackra, och samtidigt ha de rent fysiska krafven på rösten stegrats genom stark orkesterinstrumentation och tonsättarnas ofta föga sångbara skrifsätt. Följaktligen eger den nyare sångkonsten att söka uppnå en utjämning mellan det melodisk-sångliga och det deklamatorisk-språkliga idealet. — Betydligt lindrigare kraf än solosången ställer naturligtvis körsången på sina utöfvare, ehuruväl äfven den vinner mycket af individuell utbildning hos dessa. Jfr Deklamation 2, Föredrag 2, Kör 2b, Musiksällskap, Recitativ, Register 3b, Resonans, Röst och Sångförening.
Redan i den tidigare medeltiden gjorde kyrkan till sin uppgift att utbilda sångare. Påfven Hilarius lär på 400-talet ha inrättat en sångskola i Rom. Karl den store sände sångare till utbildning i Italien. I S:t Gallen och Metz inrättades sångskolor efter romerskt mönster, och slutligen var hvarje kyrka, som egde en sångkör, förbunden med en sångskola. Då mensuralmusiken småningom blef för krånglig för gossar att inlära och kvinnosång var förbjuden i kyrkan, måste sopranpartierna utföras af manliga altröster (falsettister, "tenorini"), till dess de öfvertogos af kastrater. Sångarna i påfliga kapellet äfvensom i hofkapellen i Wien och Paris voro tillika de förnämste kompositörerna på sin tid och fullt mäktiga att improvisera en kontrapunkt till ett koraltema, när så erfordrades. Med operans skapelse uppkom ett sångarstånd som särskildt yrke, och från midten af 1600-talet daterar sig den egentliga virtuositetens uppblomstring. Den äldsta sångläran är företalet till Caccinis "Nuove musiche" (1602), hvari redan föreskrifter ges om drill, dubbelslag och andra maner. Sångskolor uppstodo därefter utom kyrkan, såsom de berömda under Pistocchi och Bernacchi i Bologna, Porpora (mest i Neapel) o.s.v. Framstående sångare under 1700-talet voro i synnerhet kastraterna Ferri, Senesino, Farinelli, Caffarelli, Salimbeni, i Sverige mot århundradets slut Karsten; storsångerskor voro Faustina Hasse, Cuzzoni, Todi, Mara, Agujari m. fl. Af berömda sångerskor fr. o. m. 1800-talet må nämnas Catalani, Grisi, Alboni. Pasta,
Källa: Project Runeberg ·
