Sida 125
avancer, men utbrast slutligen, otålig: "Hör nu, min herre, om ni älskar mig, så säg mig det, men smutsa icke ned mina strumpor."
*
Monogrammet.
Då en hög person, känd för sin glädtighet och sina ofta rätt mustiga infall, en gång besökte en tafvelexposition i fria konsternas akademi och dervid fick se en tafla, den artisten — en af det s. k. täcka könet — signerat med sina initialer å en i nedra hörnet afbildad trädstubbe, sade han helt skälmskt: "Det der fruntimret, ser man, är van att märka sina stubbar."
*
Lång öfningstid.
På ett husförhör i en Nerikessocken framkallades en enfaldig dräng, som var mycket klen i sin kristendomskunskap. Pastor uppmanade honom då att söka förkofra sig och åtminstone lära sig lilla katekesen. Han lofvade att göra det; men pastor, som misstrodde hans löfte, sade:
"Ja, kära du; men när skall detta ske?"
Drängen svarade ögonblickligt, troende, att det gällde frågan om domen i 2:a artikeln:
"På den yttersta dagen, när denna verlden tager en ända, hvilken tid är oss alldeles förborgad."
Att hela förhörslaget brast ut i skratt behöfver ej tilläggas.
*
Huru tiden förändrar.
Professor Duncan i Aberdeen friade en gång till ett fruntimmer bland sina bekanta, men fick en korg. De båda parterna träffades någon tid derefter. "Kommer ni ihåg," frågade fruntimret, "hvad ni frågade mig om då vi
