Sida 21
En furste, som lärt sig konjugera.
Den italienska fursten af Monaco, en dum och karakterslös menniska, flydde år 1815 för fransmännens i triumf återkommande kejsare. Ödet syntes likväl ha velat leka med honom, ty flyende lopp han i händerna på dem han ville fly. ”Nå, hvart ämnar ni ta vägen, herr de Monaco?” frågade Napoleon med sarkastiskt leende den bestörte. ”Sire,” stammade denne under ömklig själsångest, ”sire, — jag kommer, — jag går, — jag gick, — jag skall gå.” ”Ni var, ni är, ni skall bli — alltid densamme, herr de Monaco!” svarade kejsaren och lössläppte den bäfvande pysslingen. ”Jag finner med nöje,” tillade han slutligen, med förakt och ömkan i orden, ”att ni under min frånvaro rätt väl användt er tid; ni har lärt er att konjugera. Gå, jag vill ej längre uppehålla er.”
*
Henrik IV och Gabrielle d’Estrées.
Hos en fransysk författare, A. H. Chateauneuf, citeras ett till pariserparlamentet aflåtet legitimationsbref af Henrik den fjerde för hans son med Gabrielle d’Estrées, César Vendôme. Detta bref innehåller bland annat följande naiva rader:
Som Gud ända hittills icke förunnat mig lifsarfvingar i mitt lagliga äktenskap — — — så har jag på annat sätt sökt erhålla sådana; och enär de stora behag och fullkomligheter såväl till själ som kropp, hos Vår dyrbara och välälskliga Dame Gabrielle d’Estrées person icke kunnat undgå vår uppmärksamhet, hafve Vi förty sedan några år tillbaka med henne plägat umgänge. — — — Vi hafva trott oss utan betänkande och utan att belasta vårt samvete kunna göra detta, då Vi haft oss bekant att hennes äktenskapliga förbindelse är upplöst.” — — — —
*
