Sida 9
att stiga upp och lemna salongen. Hon blickar utåt densamma för att upptäcka orsaken, men förgäfves. Slutligen söker hon den inne på scenen och blir varse brefvet.
I samma ögonblick fru Bethmann får se brefvet visar hon den största, den gladaste öfverraskning, i ett språng kastar hon sig öfver detsamma, fattar det begärligt, genomflyger med af förhoppning blixtrande ögon raderna och — kastar det slutligen med en gest af felslagen förhoppning ifrån sig på golfvet, liksom hade det varit ett falskt papper, ett annat bref. Man måste ha sett detta med egna ögon, säger berättaren, för att uppfatta det högst öfverraskande i denna beslutsamma handling, genom hvilken de sönderslitna fogarna af ett så herrligt konstverk åter sammanfattades och med ett enda grepp af en liten men förståndig qvinnohand knötos tillhopa. Alla utbröto i en sådan bifallsstorm att hela huset darrade dervid.
*
Motstycke till föregående.
En omtyckt berlinerskådespelare vid namn Herdt höll sig till den grad väl med ”mannen i luckan”, att han aldrig kunde spela utan att bero af honom; han tyckte helt naivt detta vara sin fullkomliga rättighet. En afton då han som den gamle Thiebaut började ”Orleanska jungfrun” märkte han redan vid första orden att sufflören ej var på sin plats dernere; han blef genast orolig, började stappla och stod slutligen alldeles stilla. Efter en stund gick han ner till rampen, aftog sin mössa och sade till publiken i förolämpad ton och fullkomligt allvarsamt:
— Ursäkta mig, mitt herrskap, men jag kan icke fortfara att spela, ty sufflören är inte på sin post dernere!
Och dermed gick han helt trankilt sin väg ifrån scenen. Ridån måste gå ned, sufflören efterskickades och om
