Sida 94
Åskådarne fingo till sin öfverraskning se två karlar, af hvilka den ene arbetade med all makt på att komma lös från sin plats på den andres axlar.
*
Långa ben.
Mr X. for med bantåget till Glasgow, berättar en engelsk tidning. Waggonen var full, det fanns blott en plats qvar och mr X. fick till vis-à-vis en mycket korpulent handlande, den han obeqvämade på det allra högsta, ty för att säga hela sanningen, har naturen skänkt mr X. ben, kanske de allra längsta i hela det förenade konungariket. Han försökte sticka nämnde ben under bänken, att förkorta dem på det mest älskvärda sätt, men omöjligt! De gnedo fortfarande på det mest obehagliga sätt mot hans vis-à-vis' mage. Slutligen stannar trainen vid en station och konduktören ropar:
— Tio minuters uppehåll!
— Ah, gudskelof, sade egaren till de långa benen, i en ton af högsta belåtenhet, jag kan då få sträcka ut mina ben.
— Nej, för all del, sade den feta herrn orolig, gör inte det, jag tycker att de äro alltför långa redan.
*
En lätt baiersk ryttare.
I striden vid Kissingen blef en kavallerist vid Baierns lätta rytteri tillfångatagen af preussarne, hvilka för hans korpulens skull roade sig med att väga honom. Hans vigt uppgick till 212 tyska skålpund. Nu framställer sig helt naturligt den frågan: Huru mycket bör då en person af det tunga baierska kavalleriet väga?
*
