Sida 18
Stalldörren.
Man vet att österrikarne äro mycket klena skyttar i jemförelse med fransmännen. Öfning har emellertid icke fattats dem. Så omtalas en österikisk rekryt, som, sedan han hade lärt sig exercera och slutligen äfven skulle försöka med att skjuta, af sin officer blef uppmanad att sigta på en stalldörr. Bekryten sköt, men förfelade äfven detta mål.
— Huru oskickligt, utbrast officeren; att icke en gång kunna träffa en stalldörr!
— Nej, det brydde jag mig inte om, svarade rekryten; alla fienderna kunde väl inte stå midt i dörren heller, utan några lupo väl också bredvid!
*
Nationalgardes-officeren.
I en af de insurgerade påfliga legations-städerna upprättades vid fransmännens inryckande ett nationalgarde, vid hvilket bland andra en forman upphöjdes till kapten.
En dag då denne hedersman anförde sin pluton och i spetsen för densamma ryckte upp på torget föll han plötsligt ur sin roll och i stället för att kommendera ”halt” ropade han ”proo, prooo!”
Så stor är vanans makt!
*
Tacksamhet.
Från det blodiga slaget vid Solferino berättas följande anekdot:
En österrikisk kanonier ertappade, just som han hade fyrat af sitt skott, med respekt till sägandes, ett kryp, som helt lugnt marscherade utför hans rockärm. Han grep
