Sida 87
Bismarck i Nikolsburg.
I början af ockupationen af Nikolsburg 1866 hördes häftiga yttranden mot de preussiska officerarnes sätt att gå tillväga vid indrifvandet af reqvisitioner och andra pålagor. En jude hade varit oklok nog att ge sina känslor luft på öppen gata och att med oförsigtiga ord gå lös på preussarne. Några "segerherrar", som just marscherade förbi, ansågo det ej oförenligt med sin värdighet att taga fatt på karlen och prygla upp honom — utan användande af tändnålsgeväret — så grundligt, att han skrek med full hals. Strax samlade sig en hop invånare kring karlen och hans motståndare; flera soldater kommo till stället och scenen hotade att öfvergå till en allmän strid, då Bismarck, klädd i landtvärnsmajorsuniform, infann sig på skådeplatsen. — Hvad är det? frågade han de helsande soldaterna. — Jo, den der karlen har skällt på preussarne. — Det är inte sannt, skrek syndaren, som icke kände premierministern, jag har inte skällt på arméen, utan bara på Bismarck. Ett qväfdt skratt afbröt detta svar och alla sågo frågande på ministern. Men han sade lugnt: Det ha så många gjort, låt honom gå sin väg!
*
Kejsaren af Österrike på jagt.
Kejsaren af Österrike, berättar en fransk tidning, ledsagas alltid på sina jagter af en gardeskapten, som följer efter honom, passar noga på hans skott och utropar hvad han träffat. Skjuter kejsaren en åkerhöna, ropar han: "en åkerhöna!" Är det ett rådjur, ropar han: "ett rådjur!" o. s. v. En dag sköt kejsaren efter ett villebråd, men träffade icke, utan råkade i stället såra en
