Sida 47
sina underofficerare och soldater. En afton var värdshussalen i Aabenraa uppfylld af officerare, underofficerare och soldater, hvilka rökte, drucko och språkade i en brokig blandning. En preussisk officer inträder härunder och sätter sig genast för sig sjelf i en vrå för att slippa att deltaga i dessa mot den högre konvenansen stridande tidsfördrif. En österrikisk officer, som ser honom sitta der så isolerad, nalkas honom och inbjuder honom vänligt att slå sig ner bland de andra. Preussaren reser sig, förbluffad öfver österrikarens familjära ton, helsar högdraget och presenterar sig sjelf med följande ord: ”Ursäkta ... men ni talar med grefve von Alvensleben.” — ”Och ni med furst Windisch-Grätz,” svarade österrikaren i en ännu förnämare ton, i det han vände den skamflate preussaren ryggen och gick tillbaka till sina kamrater.
*
Kan icke bestridas.
En person, som gerna ville låta folk tro att han härstammade från en i landet inflyttad ”mycket gammal” adlig ätt, ehuru det var nogsamt bekant att den af hans stamfäder, som först kommit dit, hade varit — pukslagare, brukade vanligen säga: ”min farfarsfar inkom hit i riket i spetsen för ett kavalleri-regemente.”
*
Uppskjuten duell.
I Boston har en tillämnad duell blifvit uppskjuten under tio år. Herr A., som var ungkarl, skickade en utmaning till herr B., som var gift och far till ett barn, och som svarade att deras resp. positioner voro olika, att han hade mycket mera att äfventyra än herr A., och att han således nekade att slåss. Ett år derefter emottog han
