Sida 160
Kärlekens pilar.
"Hvarför," frågade någon ett vackert fruntimmer, "fortfar kärleken, oaktadt uppfinningen af krutet, att begagna pilar?" — "Det är," svarade fruntimret, "för att undvika bullret, som skulle väcka de svartsjuka."
*
Ett räddadt menniskolif.
En fattig man inställde sig hos länets höfding och anhöll ödmjukligen om medaljen i silfver för berömliga gerningar, emedan han hade räddat ett menniskolif.
— När skedde det, och hvem var det du räddade? frågade landshöfdingen.
— Jo, om jag får lof att berätta det riktigt, så var det så, att när jag gick öfver Gamla bron i dag åtta dagar sedan, så var en planka sönder och jag föll ner mellan stockarne. Men rocken fastnade vid en spik och jag försökte att krafla mig upp. När jag hade arbetat en lång stund märkte jag att det inte skulle lyckas, utan jag släppte mig ned i ån, och simmade till land. På det sättet räddade jag ett menniskolif med egen lifsfara.
*
Efter eget val.
Kejsar Paul frågade grefve Rostopschin hvaraf det kom, att grefven ej var furste. "Emedan det var på vintern som min far kom från Tartariet för att slå sig ner i Ryssland." — "Hur kunde det ha inflytande på rangen?" — "Jo, åt min far erbjöds då antingen furstetitel eller en sobelpels; och som det var mycket kallt, så föredrog han den senare." — "Ni må lyckönska er, mina herrar," sade kejsaren till de kringstående, "att era stamfäder kommit till Ryssland sommartiden."
*
