Sida 132
utse någonting som mycket bra skulle passa hennes älskade pappa. "Nå, hvad är det då," frågade hennes mor, "som du så gerna vill att pappa skall ha?" — "En måg," lydde det näpna svaret af den rodnande flickan.
*
Marskalk Castellane.
Det finnes få af den nyare tidens notabiliteter, om hvilka historien upptecknat så många originella drag som om marskalk Castellane. La France berättar följande exempel på hans oförskräckthet. Kort efter det socialistiska uppror, som Castellane bekämpade i Lyon, yttrade en barberare, som var känd för sina ultra demokratiska åsigter, inför en större församling: "Hade jag bara den fördömde Castellane under min rakknif, så skulle han icke slippa undan." Hans ord kommo för generalens öron, och efter paraden följande dag gick Castellane ensam och klädd i sin generalsuniform till den fanatiske barberaren. Så snart han kommit in i butiken, ropade han med sin vanliga befallande ton: "Raka mig." Demokraten studsar förbluffad och besinnar sig. "Nå! — säger generalen — förstår ni mig icke; ni är ju barberare, icke sant?" — "Jo, det är jag." — "Nå, så raka mig då." — Generalen tager plats, barberaren hvässer sin skarpaste knif och börjar sin förrättning. Då generalen känner knifven på hakan utbrister han: "Nu har ni honom, den der Castellane; det är ju mig ni önskat få tag uti?" Barberaren sade icke ett ord, men generalen kände huru hans hand skälfde. Inför detta kalla, oförfärade mod förlorade demokraten sin fattning. Då han slutat sitt arbete betalte honom Castellane ett femfrancsstycke och gick sin väg lika lugn som han kommit. Från den tiden, berättas det, bröt barberaren med demokratien och blef ultrakonservativ.
*
