Sida 42
Ett vad.
En pariser-vexelagent vid namn D. hade hållit ett vad med B., en rik kapitalist. Strax derpå dog hr B. Två månader efter hans död kom D. till hans enka, sade henne att han hållit ett vad på 16,000 francs med B., som denne förlorat, och frågade henne om hon vore villig att till honom utbetala summan, ehuru han ej hade något skriftligt om detta fördrag. Madame B. framtog utan tvekan ur sin skrifpulpet en portfölj och började uppräkna summan, då hr D. afbröt henne med orden: ”Nog, madame! Då ni är af den tanken att vadet är gällande, hvarom jag nu blifvit öfvertygad, fast jag ej var det fullkomligt förut, så har jag att till er betala 16,000 francs; ty det är jag som tappat vadet.”
*
Den bibliska kärleksförklaringen.
Uti en af de amerikanska nordstaterna stod, för icke längesedan, en ung älskvärd karl, i en kyrka, bredvid ett ungt och utmärkt vackert fruntimmer, som genom ett behagligt och sedesamt väsende visste förhöja sina kroppsliga behag. Sedan han några minuter hade betraktat henne, väcktes hos honom en oemotståndlig kärlek. Öfverväldigad af sin känsla, bjuder han henne, med en artig bugning, sin bibel och pekar dervid på följande ställe i Johannis 2:dra epistel, 5:te versen:
”Och nu beder jag tig, Fru; icke skrifver jag tig såsom et nytt bud, utan thet vi hadom af begynnelsen, at vi skolom älska oss inbördes.”
En lätt rodnad färgade den sköna damens ansigte vid läsningen af denna sällsamma billet-doux; likväl besinnade hon sig icke länge, utan bläddrade med vana fingrar i bibeln och gaf den, med en tacksam nigning, tillbaka
