Sida 26
Det träffande porträttet.
En musikus hade blifvit porträtterad. Några hans vänner tycktes, i målarens närvaro, just icke vilja tillstå att det egde mycken likhet med originalet och mästaren var deröfver ganska pikerad, då ett af den porträtterades barn kom in i rummet. ”Ah, se pappa, pappa!” utbrast den lilla och belönades med ett famntag af den triumferande målaren. — ”Hvaraf ser du, mitt barn,” frågade då en af de klentrogne, ”hvaraf ser du att detta skall föreställa pappa?” — ”Af fiolen,” blef svaret.
*
Alexander von Humboldt om musik.
Denne, icke blott såsom lärd, utan äfven såsom menniska så sällsynte man, en sådan som flera sekler erfordras för att frambringa, tillgänglig för alla och för allt stort och skönt, egde, märkvärdigt nog, icke det ringaste sinne för musik. Alla sina vänners upprepade inbjudningar att besöka operan afslog han ihärdigt. En enda gång lyckades man dock öfvertala honom att i Paris bevista en representation af Meyerbeers opera ”Hugenotterna”, som då nyss blifvit uppsatt. Nourrit, Levasseur, Falcon lifvade den tiden och ryckte med sig de åhörare, hvilka oupphörligt strömmade till att njuta af detta underbara verk. Efter svärdinvigningen och den så djupt skakande duon i fjerde akten, derunder det stormande bifallet icke tycktes vilja taga slut, vände sig vännerna till Humboldt med ett frågande: ”Nå?” Den ryktbare lärde svarade helt lugnt, i det han pekade på orchestern, hvars medlemmar tycktes öfverträffa publiken i förtjusningsutbrott: ”Detta ger mig ett slående bevis på huru långt den menskliga dårskapen kan gå.”
*
