Sida 14
böckers förande, som i varuförsäljning, och åberopar mig i det hänseendet på intyg från flera hus.
Köpmannen (läser): Michaëlson & Benedicks, Tottie & Arfvedson, idel solida firmor! — Men ... hör på ... har herrn icke också tjent i något bankrutteradt hus?
Kontoristen. Nej.
Köpmannen. Då måste jag, ehuru med mycken ledsnad, säga herrn, att jag ej kan fästa afseende vid herrns anhållan; ty — som herrn sjelf torde inse, så kommer man nu för tiden ingenstädes med en ensidig bildning; man måste äfven ega en eventuell bildning — jag menar — kunna skicka sig äfven i oförutsedda fall.
*
Ej blot til Lyst.
En resande, som kom till en gästgifvaregård i södra Sverige, fick, då han steg in i gästgifvarens rum, se huru denne af alla krafter höll på att prygla upp en gosse, som förgäfves skrek och bad om förskoning. Den resande gick genast emellan och bad gästgifvaren vara något mindre obarmhertig. Derpå frågade han hvem den unga gossen var, och hvad han hade gjort. ”Jo, det är min brorson,” svarade gästgifvaren, ”som är hos oss några dar för att roa sig.”
*
Tragediens mått.
En dramatisk författare gick vid en repetition med stora steg fram och tillbaka på theatern. — ”Hvad gör ni der?” frågade direktören. — ”Jag håller på att taga mått till en ny tragedi,” var svaret.
*
Till en varnagel.
Då en stråtröfvare fördes till galgen sade modren,
