Sida 92
En värd som tänker högt om sina gäster.
Om lord Dudley, som hade det ryktet om sig att gifva de bästa middagarna i hela London, och hvars hus var samlingsplatsen för den engelska aristokratien, berättas följande:
Lord Dudley var mycket tankspridd; han hade den olyckliga vanan att högt uttrycka sitt hjertas tankar, utan att ha något medvetande deraf, på ett sätt som någon gång bringade i stor förlägenhet de ärade gäster till hvilka han ställde sina ord. Då han inträdde i salongen der hans gäster voro församlade, hade han den vanan att, innan han närmade sig dem, öfverräkna dem med hög röst och under reflexioner sådana som dessa: "En, två, tre. — Ah, se der öfverste X. med sin förskräckliga näsa! — Fyra, fem. — Det är Jones! Låtom oss akta oss för att skämta öfver hans hustrus snedsprång. — Sex, sju, åtta. — Den gamle Billy, det dumhufvudet. — Nio, tio. — Det skulle förvåna mig om den narren har betalt sin peruk!"
Efter att på detta originella sätt ha förvissat sig att antalet af de inbjudna var fullt, skyndade den alltför öppenhjertige värden att helsa hvar och en af dem med ett förbindligt välkommen, men hvilket tyvärr bortskämdes af ett oundvikligt och högljudt "för sig". — "Hur står det till, min kära Rogers? sade han. Förtjust att se er ... ganska förtjust! ... Se der den sedeslösaste kanalje jag känner; fattig som Job och öfverhopad af skulder! ... Den kära Rogers ... jag är mycket glad att se er."
*
En inbiten konservativ.
Doktor Spodger i Newyork fick en gång under sin behandling, berättar ett Newyorkblad, en patient som var
