Sida 127
och önskade försoning, hvarför han tillskref Rich följande korta men uttrycksfulla bref: "Jag är i Bath — Kean". Svaret blef lika lakoniskt: "Stanna der — Rich".
*
En skarpsynt kritiker.
En fransk theaterrecensent råkade att på ett dräpande sätt nedgöra en första tenor för hans sång i en opera, som först gafs två dagar efteråt. Den klandrade sångaren kände sig, såsom lätt begripligt, ytterst sårad deraf, gick upp till vederbörande recensent och utbröt häftigt: "Ni säger här, min herre, att jag sjöng alldeles falskt i onsdags." — "Och i sjelfva verket sjöng ni falskt först i fredags," inföll recensenten hastigt. "Jag erkänner mitt misstag, men är det icke kritikerns bästa egenskap att kunna på förhand gissa hvad en konstnär duger till?"
*
En ovanlig bröllopsgåfva.
Då drottning Victorias andra dotter prinsessan Alice blef förmäld med prins Ludvig af Hessen-Darmstadt, presumtiv thronarfvinge i detta storhertigdöme, skänkte hon sin gemål till bröllopsgåfva en dyrbart i sammet och guld inbunden bok med önskan att han ganska ofta måtte läsa deri, emedan det enligt hennes öfvertygelse skulle lända deras äktenskap till den största välsignelse. Boken innehöll — den engelska författningen.
*
En kompliment.
Det största loford, som konung Henrik IV i Frankrike någonsin hörde var då han en gång i de främmande ministrarnes närvaro och inför hela sitt hof klappade Crillon på axeln och yttrade: "denne är den störste
