Sida 156
Guitarren.
En bonde kom in i en diversehandel och begärde en guitarr. Händelsevis fanns en sådan der inlemnad till salu, hvilken framtogs med tillkännagifvande att det var den enda som förefanns. "Nej, det skall inte vara en sådan der," yttrade bonden, "utan jag vill ha en som kan ryka." Bokhållaren förstod misstaget och svarade: "Ah, det skall väl vara en cigarr." — "Ja," förklarade bonden, "det skall vara en tobaksguitarr, som kan hållas i munnen."
*
Hvarföre?
"Hans," yttrade en bonddräng till en annan, "hvarför vänder du icke den ludna sidan på din pels inåt; den skulle då vara mycket varmare." — "Kära Pehr," svarade Hans, "jag bär min skinnpels så som den en gång suttit på kreaturet; ty du må tro, att kreaturen nog veta hur de skola bära sina pelsar."
*
Örnklorna.
En länsman berättade på kyrkbacken: "Vet ni, gubbar, att Lars Jonssons pojke sköt i veckan en örn, som var visst fyra alnar. Och klorna sedan, dem skulle ni ha sett; de voro åtminstone så långa som mina händer." Och han bredde ut fingrarne för att göra berättelsen tydligare.
När Måns Ersson kom hem omtalade han för sin far: "Vet far, att Lars Jonssons pojke har skjutit en ohiskligt stor örn, och han hade långa fingrar som våran länsman."
*
