Sida 171
Ett expropriationsmål.
Händelsen föregår i våra dagar inför expropriationsjuryn i Paris. Frågan är att bestämma den skadeersättning som skall tilldömas invånarne i ett hus, genom hvilket en boulevard kommer att passera.
Boulevarderna göra aldrig annat.
Redan hade man granskat de anspråk som blifvit framställda af en hel rad exproprierade, hvilka alla fordrade en half million under det att man erbjöd dem tjugofem francs. (Dessa sista uppgifter äro, väl förståendes, icke precist på siffran, men komma emellertid sanningen temligen nära.)
Turen kommer till herr X., hyresgäst af en lägenhet i tredje våningen mellan tvenne gårdar.
Stadens talan inskränker sig till ett påstående af den allrastörsta enkelhet, såsom rätt är, men hr X., som känner sin affär, har uppdragit åt en advokat att bevaka hans intressen.
Denne reser sig och börjar i en ton af öfvertygelse sålunda:
"Mina herrar! Det är sannerligen ett hån att erbjuda oss en dylik summa. Den våning från hvilken man förjagar oss har blifvit oss kär genom dyrbara minnen ... Det är här som min hufvudman har blifvit enkling! ..."
Oaktadt ställets allvar kan ingen af de närvarande återhålla ett gapskratt. Läsaren icke heller, gissa vi.
*
Handtverksmässigt.
Efter en viss öfverstes död sade en soldat till en annan: "Vet du om vi ha fått någon ny öfverste ännu?" — "Nej, jag tänkte att enkan skulle fortsätta rörelsen," svarade den andre.
*
