Sida 32
kunde; trumpetaren och hans instrument (ty han hade sitt instrument med sig) kröpo bakom en kanapé. Madame var icke ensam, en herre följde henne. Man sätter sig, man pratar; man utbyter några löften. — En dag, säger han, glömmer ni mig. Ni har lofvat mig att bli min hustru. En oundviklig resa skiljer mig ifrån er. Jag är rädd. — Om jag någonsin glömmer er, svarar damen, må jag bli straffad derför i denna verlden och i den andra! Må ni förebrå mig min trolöshet till och med i den stund då domedagsbasunen ljuder!
Vid detta ord föll en idé på soldaten som låg och leddes; han fattar sin tuba och framstöter några väldiga toner derur; damen, förskräckt, dånar. Trumpetaren tar till flykten, och man skrattar mycket åt äfventyret.
*
Ett qviproqvo.
En myndighet i Frankrike hade häromåret genom något besynnerligt missförstånd utnämnt en häst till grindvaktare. Ett icke mindre besynnerligt fall inträffade år 1848 under det Lamartine var chef för utrikesministèren. Under de få ögonblick af lugn som virrvarret i affärerna beskärde honom, sysselsatte sig skalden — ty skald förblef han fortfarande — med läsning af Psaltaren. En vers, ett anslående ställe deri upptände hans ytterst lifliga fantasi. Han tager sin anteckningsbok ur fickan, skrifver med blyerts numret på en psalm och derunder psalmisten Davids namn. Men i samma ögonblick kom en hop folk för att tala med honom i republikens affärer samt för att aflemna förslag till åtskilliga konsulsplatser. Lamartine antecknade namnen på de sökande i sin bok, hvilken han öfverlemnar till sin sekreterare på det att denne skall utskrifva utnämningarna.
