Sida 149
Själen från skärselden.
Det var en gång en ung flicka, som hade begått ett felsteg och som dog helt ung; hon kom till afgrunden och Sankte Pehr hörde henne alltjemt ropa midt i lågorna: "Pål! Pål!" med en röst så sönderslitande att de värsta bland djeflarne icke hade hjerta att göra sig lustiga deröfver. Då kom Sankte Pehr en gång till afgrundens port och frågade henne: "Mitt barn, hvarför skriker du alltid: Pål! Pål! med denna sönderslitande stämma?" Den unga flickan svarade honom: "Kära Sankte Pehr, hvad äro afgrundens qval i jemförelse med de qval min Pål lider? Hur kan han existera utan mig? Jag ber dig bara om en sak: tillåt mig att ett ögonblick stiga upp till jorden och se hvad han har för sig. Efter att ha sett honom skall jag känna mig lycklig af att tillbringa ytterligare hundra år i afgrunden." — "Hundra år," svarade Sankte Pehr, det är en bra lång tid, mitt barn." — "Nej, nej, jag bönfaller hos dig derom, låt mig ännu en gång se min stackars Pål, så underkastar jag mig och vill fördraga allt med tålamod!"
Sankte Pehr vägrade länge, men den stackars själen lemnade honom icke någon ro, och slutligen sade han till henne: "Nåväl, gå dit, men du kommer att ångra dig."
Då uppsteg den arma själen till jorden för att återse sin Pål. Och då hon kom dit såg hon att han helt gladeligt fjeskade för andra qvinnor. Den arma själen återvände till evigheten, sägande: "Låtom oss nedstiga till afgrunden, jag går dit att försona mitt fel." Då sade Sankte Pehr till henne: "De hundra års qval som du lofvat uthärda äro dig efterskänkta, ty under denna minut har du lidit mer än man lider under hundra år i afgrunden." Detta är historien om själen från skärselden.
*
