Sida 157
Den tappade rättegången.
Ett barn fick höra att dess mor hade tappat en långvarig rättegång. "Ack, hvad jag är glad att mamma tappat den processen som mamma varit så ledsen öfver," yttrade barnet naivt.
*
Naiveté hos de lärde.
Man mins den svenska professorn som sade: "Hvar menniskan framgår i naturens rike, märker hon fotspår efter Guds hand." Någonting liknande förekommer i en för icke längesedan offentliggjord rapport, afgifven i öppen session af en medlem af ett franskt lärdt samfund, hvilken hade att lemna en redogörelse för fiskodlingen och dervid utlät sig som följer: "Naturen, alltid förutseende och omtänksam, fäster vid den nyfödda fisken en påse innehållande födoämnen för ungefär fyratio dagar. Efter denna tids förlopp har den lilla fisken förlorat sitt dihorn, som frikallade honom från bekymret om sin kropps uppehälle. Då öppna sig framför honom portarne till det reella lifvet, till arbetets lif; han gör sitt inträde uti fiskarnas verld, der han från den stunden måste söka sitt bröd i sitt anletes svett."
Stackars liten fisk, som måste arbeta så att svetten lackar af pannan på honom — i vattnet!
*
Under hungersnöd.
En fransk prinsessa hörde omtalas att en stor mängd menniskor i Paris dogo af hunger. "De enfaldiga stackrarne!" utropade hon; "förrän jag svalt ihjel skulle jag äta groft bröd med ost till."
*
