Sida 130
yttrade hon med mild röst — "det är icke drottningen — det är jag, det är din hustru." Knappast hade dessa ord blifvit uttalade, förr än prinsen öppnade dörren och alla tvister voro i samma ögonblick glömda.
*
Han lefver ännu!
Vid en af Paris minsta theatrar voro två unga skådespelare anställda, som vore synnerligt goda vänner, ehuru den ene var mycket ordentlig, under det att den andre deremot både drack och spelade betydligt. Den stadige unge mannen predikade ständigt moral för vännen, men det båtade föga, och så snart denne kunde slippa lös från theatern, skyndade han till en närbelägen krog, der den andre sedermera måste hemta och hemföra honom till deras gemensamma bostad; och han hade ofta tillfälle att besöka den der krogen, ty han låg icke mycket inne i repertoiren och hade följaktligen godt om tid. Då de någon afton blefvo färdiga på samma gång, segrade vanligen den moraliske vännen, och derför gladde den andre sig synnerligen, då en gång rolerna utdelades till en ny pjes, i hvilken hans moraliserande vän såsom hjelten måste stanna på scenen till dess ridån föll, under det att han sjelf vid sista aktens början efter en fruktansvärd strid skulle falla död till golfvet, för att strax derefter bäras ut. Han kunde då hastigt kläda om sig och vara borta, innan den andre kunde få fatt på honom. Länge gick allt efter önskan; men en afton fann hans såkallade plågoande på råd. Efter den ursinniga fäktningen var scenen, såsom vanligt, betäckt med döde. "För ut liken!" ljöd höfdingens stämma; och tanken på den trefliga krogen stod redan lefvande för den döde kämpen, under det att drabanterna lyftade upp honom för att deponera honom bakom kulisserna, då han plötsligt till
