Sida 143
Framropning.
Sofokles sorgespel Antigone uppfördes häromåret i Dublin. Vid ridåns fall öfver sista akten började större delen af publiken ropa på författaren och höll ihärdigt på dermed. Theaterns regissör måste slutligen stiga fram på scenen och han anhöll att publiken ej måtte insistera på att få se herr Sofokles, ty han var död för ungefär två tusen år sedan.
*
Afgrundens sämsta invånare.
Fan och hans smådjeflar gingo en morgon ut på rof, hvar och en i spetsen för sin trupp af helvetets invånare. En kommenderade mördarne, en annan tjufvarne, en tredje lögnarne, en fjerde svärjarne o. s. v. När aftonen kom samlades de åter alla. Då uppstod fråga mellan smådjeflarne om hvilken som anförde den sämsta skaran. Efter lång tvist härom hänsköts afgörandet till hans sataniska majestät sjelf, hvarpå han utlät sig: Mördaren förtjenar någonting på att mörda, tjufven på att stjäla och lögnaren på att ljuga; men svärjaren svär utan ringaste ändamål — således är han den sämste.
*
En artighet.
En ung blygsam man följde sedan någon tid på afstånd en ung aktris. En dag då det regnade var den förälskade nog lycklig att få erbjuda sin arm och sin paraply åt sitt hjertas dam.
Under vägen fullkomlig tystnad å ömse sidor. Ändtligen beslutar sig fröken H... att taga ordet. — Ni har der en mycket vacker paraply. — Ack ja, min fröken, svarar den unge mannen, den liknar er.
*
