Sida 179
Jofurs gåfva till fruntimren.
Fruntimren beklagade sig en gång i tidens början öfver den korta varaktigheten af deras skönhet och önskade att hela naturen måtte omändras för deras skull. Då skänkte Jupiter dem fåfängan. Sedan den tiden hör man ingen klagan hvarken af de fula eller de åldrande; alla tro sig vara sköna eller hoppas åtminstone att synas vara det.
*
Källan för det menskliga vetandet.
"Herre Gud, hvad menniskorna ändå veta allt för saker," förundrade sig en bonde; "de kunna ju till och med säga förut när det skall bli sol- eller månförmörkelse." — "Ja, det var visst någon konst, det," sade en annan; "det står ju alltihop i almanackan." — "Ja, se det hade jag inte tänkt på."
*
Sanning i konsten.
Ludvig Filip beställde af Horace Vernet en tafla, föreställande eröfringen af Valenciennes. Konstnären utförde taflan. Men konungen ville att Ludvig XIV skulle synas på densamma i spetsen för stormkolonnen, med segrande fot bestigande palissaderna. Målaren väsnades och nekade bestämdt. — "Det är en familjetradition," sade monarken. — "Det är möjligt," genmälde målaren; "men historien vederlägger traditionen; Ludvig XIV befann sig tre mil från breschen." — Herr de Coilleux blandade sig i saken: "Konungen betalar er, gör som konungen vill." — "Man betalar mig icke, min herre, för att ljuga," svarade Horace stolt. Samma dag gjorde han sina tillrustningar, packade in och drog åstad för att företaga sin första resa till Ryssland.
*
