Sida 128
! Kungsmarken.
Af Paul Rosenius.
Med 6 teckningar af Bruno Liljefors.
ör alla skolpojkar i Lund, som lÀst och vÀrderade James Fenimor Coo-pers »GrÀsöknen» och andra till samma cykel hörande indianromaner, var Kungsmarken ett slags ÄskÄdningsmaterial, visserligen ingalunda tÀckande fantasiens bilder, men i alla fall nÄgonting att taga pÄ, en plats dÀr man kunde leka sig till hvad man, sÄ bittert beklagligt, lÄg för lÄngt ifrÄn. Vi kunna dessvÀrre icke förneka, att denna heliga mark trampades Àfven af andra Àn Àrliga rödskinnshjÀrtan; dÀr syntes allt för ofta vÀlartade »plugghÀstar», som funno lÀmpligt att nÄgon gÄng Àta sina smörgÄsar dÀrute och snobba med botanik och por-törer. Den usla civilisationens blekansikten skulle naturligtvis störa vÄr fred lika vÀl som de Àdla indianernas i Nordamerikas vildmarker.
TillÄt mig ur mitt minne fa skildra en dag i Kungsmarken för lÀngesedan.
Det var under sommarferierna. Dagen i Ànda sÄg och hörde man intet annat Àn »solsvÀrtornas» fÀrd frÄn och till sina reden under takens tegelpannor och myriader flugor kring rÀnnstenarnes stillastÄende smörja.
Vi voro tvÄ, som efter en hastig frukost trÄdde krigsstigen, lÀtt och nonchalant klÀdda, en stor portör med mat och dryck medföljde tillika med hunden Tell, en lÄnghÄrig, medelstor byracka, om hvilkens hÀrstamning frÄn Newfoundland vi voro hjÀrtligt eniga.
Vi drogo upp efter TunavĂ€gen förbi »Smörlyckan» och hunno Ăstra Torns by, sĂ„som den hette, nĂ€r det skulle vara fint; vi och annat »rejĂ€lt» folk kallade den Schingatorn. Under passagen mellan bondgĂ„rdarne sattes Tells duglighet pĂ„ tĂ€ta och svĂ„ra prof, ty kĂ€nslan af att stĂ„ pĂ„ egen torfva sĂ€tter ett bullrande mod i den fegaste bondhund. Men Tell var minsann inte oĂ€fven. Han öfvervĂ€gde noga chancerna, och batalj var i regel seger. Om under vidriga omstĂ€ndigheter ambitionen dref honom i slagsmĂ„l, kunde han lita pĂ„, att hans herrar i rĂ€tta ögonblicket grepo in och sĂ„som med ett trollslag vĂ€nde det mest förtviflade nederlag i triumf. Detta framkallade stundom gĂ„rdarnes drĂ€ngar, hvilka Ă€n med mustiga yttranden Ă€n med mera reelt hotande nĂ€rmanden kommo oss att nĂ„got hastigare Ă€n vi Ă€mnat lĂ€mna den
