Ord och Bild: 1895

LITTERATUR.

Thomas Carlyle,

»Den store mannen är den, som gjort mänskligheten något godt», säger Thomas Carlyle i sin bok »Ön heroes». Dessa ord kunde vara sagda om honom själf, ty för oss står han såsom en af den nyaste tidens mest betydande föregångsmän.

Han är en egendomlig sammansättning, denne Carlyle: å ena sidan äkta skotsk ensidighet, att icke säga halsstarrighet, å andra sidan den så kallade upplysningstidens hela fördomsfrihet. Med siarens intuition, känslo- och stämningsmänniskans idealism förenar han sundt, praktiskt förstånd, stor aktning för fakta och djup misstro till allt, som icke kan hänföras under denna rubrik. Carlyles stil är våldsam som en naturmakt och obehärskad som en så-

dan. Hans penna kan hamra och slå som stridsklubban i en jättes hand, såra med sarkasmens giftigaste pilar (»sarkasm is the devils language», erkänner han själf), men äfven — fast mera sällan — trösta och smeka som den mildaste västanfläkt.

Carlyles sätt att uttrycka sig, oregelbundet och svårläst samt med stundom helt och hållet nya ordbildningar och sammansättningar, var väl närmaste anledningen till att hans författareskap så länge förblef okändt för den stora allmänheten. Därtill kom, att han alltid och allestädes hörde till oppositionen, och dess röst behöfver, som bekant, lång tid att göra sig hörd. Det är först när kommande tiders ekon mångstämmigt upprepa hans ord som siaren anses vard att lyssna till.

Såsom exempel på huru Carlyles för-