Ord och Bild: 1895

26

dageoken.

Liksom förhållandet mellan Viktorian och Pia är skisseradt med genomförd teckning af enstaka scener, så är den historiska framställningen allt annat än en tröttande redogörelse för utvecklingen af Gregorii stora personlighet och maktställning: äfven här är det vissa scener, som upprullas för läsarens ögon. De äro lifligt, storslaget tecknade och alltid karakteristiska, så att man af dem Iår sig känna hela epoken med dess väldiga, för framtiden afgörande rörelser. Den, som börjat läsningen, lägger icke gärna bort boken, förr än den sista sidan blifvit läst.

Gebhardt känner väl Italiens äldre förhållanden. I detaljskildringen förekommer väl en och annan anakronism, men i stort sedd är hans framställning historiskt riktig.

Hans Hildebrand.

Purpur är titeln på Per Hallströms bidrag till vårsäsongens bokmarknad (Stockholm, Wahlström & Widstrand). Det är en titel som lofvar rätt mycket, och likväl ger innehållet mera.

Boken innehåller sju berättelser och en dramatisk dikt. Bland novellerna är kanhända ingen så typisk för diktarens temperament som den första, Arsareth; den rymmer mycket af hans styrka och mycket af hans svaghet. Det brinner en djup och mörk eld på botten af denna underliga och sköna prosadikt, som målar en episod ur det splittrade och förtryckta judafolkets medeltidslif. Det är en svallvåg af längtan till fädernas land, af frihetslidelse, som flammar upp för ett ögonblick, krossas mot det omöjliga och faller tillbaka. — Naturligtvis är det lätt att göra detaljanmärkningar här och där. Per Hallströms stil flyter icke alltid som klar olja; hans bilder, som i det hela uppträda väl mycket i samlad trupp, gifva icke heller alltid exakt det, som bilder skola gifva — ett kort blixtljus öfver en mörk punkt — och rätt mycket af hvad han säger med många ord skulle kanhända kunnat sägas bättre med få. Till gengäld skrifver han då och då några satser, som rymma mera af tanke och mera af konst än eljes lika många sidor. För öfrigt, hvad är i grunden det nya i konsten annat än nya omvägar och nya genvägar?

Som färdiga konstverk nära nog utan vank och lyte torde man kunna karakterisera saker sådana som Falken och Carneola; hvad den sistnämda beträffar, kan jag icke afhålla mig

från att särskildt påpeka slutorden. De stå och lysa.

Hvad som emellertid i denna bok lofvar mest för framtiden, är likväl den dramatiska dikten Miraklet. Första akten, som är skrifven på en kraftigt färgad prosa, tillhör det allra bästa af svensk dramatik, och i den versifierade andra akten har författaren nedlagt det bästa af hvad han hittills diktat i bunden form. I knittelvers, som leda tankarne på en väg i skymningen öfver en stenig mark, målas mörderskans tunga grubbel, då hon är ensam, och i dialogen med prästen stiga ur detta grubbel färdiga tankar upp på klara och skarpslipade jamber. Ombytet af versmått, som eljes så lätt kan oroa och trötta, har här med skicklig och intuitiv konst gjorts till en effekt, som verkar inifrån och utåt.

Det är en gripande dikt, och boken är en rik och vacker bok. Hj. S.

Studier och kritiker kallas tvenne små häften utgifna af herr Ludvig Josephson hos Nordin och Josephson. Numreringen tycks gifva vid handen att flere kunna väntas. Författaren som många gånger i broschyrer gifvit luft åt hvad han haft på hjärtat i fall, där han varit mer eller mindre direkt personligt intresserad, meddelar i den längre af dessa sina funderingar och tankar på många fält af vår moderna kultur: Helgeandsholms-frågan och Biologiska museet, orkesteranförare, tyske kejsaren, statyers platser och parkers namn, Skansen och Lindhagens stadsplan och framför allt teatrarnes administration och repertoar passera revy; i alla frågor har förf. sin opinion och mycket sällan är denna fördelaktig för det faktiskt existerande. Detta mångsidiga missnöje bryter i ej ringa mån udden af de goda råd och vinkar, som mer än en gång gifvas, och man kan ibland vara frestad tycka, att förf. tillmätt sin åsikt, sina små funderingar allt för stor vikt. Dock är det en ädel uppfattning af både konst och fosterlandskärlek, som ligger till grund för den välmenande mångordigheten.

En intressant redogörelse för en kompetent teaterkännares uppfattning af Eleonora Duses och Ida Aalbergs konst möter oss i det andra häftet. Särskildt gifva de åt signora Duse ägnade sidorna ett verkligt porträtt, som det är så mycket mer skäl att påvisa just nu, då hennes besök i Stockholm är förestående.