Ord och Bild: 1895

i 6

dagboken.

toaren, att hon kunde få tre veckors permission. Detta var en lycka för fru Fahlman, ty hon fick tillfälle att i en tacksam roll påminna både sig själf och andra om att hon är en artist, som kan och vill lösa stora uppgifter; det var en lycka för publiken i de 2 i städer, som på lika många dagar besöktes, ty de fingo se ett stycke sann och kraftfull konst i den kvinnliga hufvudrolen, och det var i synnerhet en lycka för förf. som väl svårligen annars, som engagementsförhållandena i vinter gestaltat sig, skulle kunnat få stycket på ett något så när värdigt sätt framfördt.

Hvad själfva stycket beträffar vill jag fatta mig kort; det är antaget till spelning å Vasateatern och torde jag i sammanhang därmed få tillfälle att återkomma. Det är en pjes af en svensk författare efter en främmande idé, den handlar om ryska människor och spelar i Nizza. Men det är mer än lokaliteten som är fransk, scenbyggnaden och till en mycket stor del äfven den förträffliga dialogen äro starkt påverkade af de franska dramerna, särskildt Octave Feuillets. Likheterna med »Herr Derblays giftermål» och »Främlingen» ligga mer i situationerna än i själfva tonen och stilen. Långa stunder hade man svårt fasthålla, att det ej var en öfversättning som spelades. Moralen är mycket »rysk», som det kallas i pjesen; kärleken och modersplikterna äro betydligt annorlunda än vi pläga föreställa oss dem och den psykologiska motiveringen haltar nog ibland. Men stycket erbjuder goda spelbara roller, dess handling intresserar, dess dialog roar, och förf. har på en punkt enligt mitt förmenande ådagalagt stor psykologisk finess, nämligen i den för en dramatisk förf. ej så särdeles vanliga uppgiften att pejla barnasinnets mystiska, omedvetna djup. Titelrollen är kanske den bäst tecknade, och den tolkning som den 1 3-åriga Karla Strandberg gaf åt rollen var — underbar. 1 »Lille Eyolf» kunde man skylla hela det lyckliga resultatet på instruktion, men här fanns så mycket, som

ej kan instrueras, den art mimik, det uttryck i ögonen, den intensitet i ömhetsbetygelserna, som nu verkade gripande på åskådaren, när Sascha klänger sig fast vid sin brottsliga mor, det är saker som ej kunna bibringas ett outveckladt eller brådmoget barn utifrån, och detta barn kan ej själft göra sig en klar föreställning om hvad det gäller — hvarifrån har det då allt detta? Från den rika källa, ur hvilken all sann konst får sina första och rikaste impulser, från intuitionen, den omedvetna fantasien. Om det är en sann dramatisk begåfning, som skall växa fram därur — det är en annan fråga. Erfarenheten har en sorglig lära om »underbarn». Några år af hvila och ostörd utveckling från barn till kvinna och sedan grundliga studier för att få bort ett redan stötande manér i talet torde vara oundgängliga villkor, om Karla Strandberg skall hålla något af allt det rika hon nu lofvar. 1 furstinnan Marie Bojanoffs starka, lidelsefulla roll var fru Fahlman på sitt rätta fält. Hon har ett så rikt konstnärligt temperament, gnistrande och berusande som eldigt vin, att figuren blef både möjlig och lefvande, den härliga stämman gjorde sig präktigt gällande, och intrycket understöddes kraftigt af en bländande apparition och utsökta toaletter. Som motspelare hade fru Fahlman den förmånen att hafva herr Georg Törnqvist, som jämväl höjde sig betydligt öfver den öfriga truppens mycket anspråkslösa nivå, och som gaf Radev-skys stora scener med mycken värme och bravour. Af de öfriga kan jag, för att tiga hellre än illa tala, endast framhålla herr och fru Precht för ett par lyckligt återgifna bipersoner. Den svåra sista entrén mäktade fru Precht icke fullständigt, men tonen var förut den riktiga.

»Sascha» skall som sagdt under vinterns lopp gifvas ä Vasateatern med fru Håkansson i furstinnans och herr Svennberg i Radevskys roller. Hvem skall spela titelrollen?

E. G.

MUSIK.

K. Operan.

November 7. Valkyrian.

» 10. Konung för en dag.

Konserter.

> 4. Fröken Sidners konsert.

> 12. Musikföreningens första kon-

usert (Repris af Händels Josa.)

Månadens stora musikaliska événement är naturligen » Valkyrians» uppförande å K. Operan. Efter så långa förberedelser kom pre-mièren dock nästan som en öfverraskning. Repititionerna hade så många gånger afbrutits, och man hade både enskildt och äfven offentligt så många gånger fått höra, att vi sak-