Ord och Bild: 1895

dagisoken.

6l

TEATER.

Stockholms teatrar.

K. operan.

Jan. 9. Norma. Opera i 4 akter af Bellini (repris).

» 16. Figaros bröllop. Opera i 4 akter af Mozart (repris).

» 26. Vännen Fritz. Opera i 3 akter af P. Mascagni. Skuggbalett. Febr. 11. Ett svenskt minne. Folkskådespel i 3 akter med epilog sammansatt af Louise Stjernström. Musiken arrangerad af Ivar Hallström. Deklamation. Tablåer.

K. dramatiska teatern.

Jan. 16. Dora. Komedi i 5 akter af V. Sardou (repris).

» 24. Stackars flicka. Komedi i 1 akt af Anna Wahlenberg.

Febr. 1. De oskiljaktige. Vaudeville i 2 akter af J. L. Heiberg (repris).

> 12. Madame Sans-Gène. Komedi i 4 akter af Sardou och Moreau.

Södra teatern.

Jan. 19. Hin onde i hvardagslag. Lustspel. Svenskt original.

Febr. 1. Våra flickjägare. Lustspel i 4 akter efter Treptow (repris).

» 8. Clairette i dragonlägret. Vaudeville-ope-rett i 3 akter af H. Raymond och A. Mars. Musiken af Roger (repris).

Vasateatern.

Jan. 12. Lilla Faust. Parodioperett i 3 akter. Musiken af Hervé (repris).

» 28. Niobe. Lustspel i 3 akter af Harry och Edward Paulton. Febr. 14. Nanon. Komisk operett i 3 akter af F. Zell. Musiken af R. Genée.

K. operans

Bellmans-fest upptog ett folkskådespel med åtskilliga figurer och melodier ur Fredmans epistlar och sånger, deklamation och tablåer. Minst lyckade voro de sistnämda, i synnerhet den sista, som var hopgyttrad och inkrånglad utan komposition och enkelhet. Bäst verkade fröken Zetterbergs själfulla deklamation af Snoilskys tjusande »Amaryllis» och herr Johanssons och fru Strandbergs Fredman och Mor på Tuppen i själfva pjesen.

K. dramatiska teaterns

historia under den senaste månaden har varit fru Hartmanns. Nyheterna hafva alla erbjudit henne någon hufvudroll och repertoaren har

utfyllts med hennes äldre triumfer »Vi skiljas», »En räddande ängel» och »Sällskap där man har tråkigt». Men det har blifvit allt mer och mer berättigadt, att hon behärskar repertoaren. Fru Hartmann har alltid varit publikens gunstling, alltid varit täck och behaglig, ofta rolig på scenen, hon var länge en ung skådespelerska med verklig begåfning men icke utan vissa olater, hon har allt mer och mer blifvit en betydande konstnärinna, hvilkens energiska arbete och allvarliga sträfvan burit frukt i öfverlägsen teknik, verve i spelet och utvidgning af rollfacket. En afgjord olikhet just i dessa afseenden kan spåras mellan fru Hartmanns »Dora» nu och den hon gaf för fem år sedan. Då försökte hon lämpa rollen efter sitt vanliga spelsätt, sökte att på vanligt sätt vinna vanlig seger öfver vår okritiska publik; nu märkte man tydligt, huru hon arbetat sig in i det som förr varit henne främmande, afstått från nästan alla små »knep» gent emot publiken, och huru rollen vunnit den mjukhet och afrundning, som den förr saknade.

Och härigenom undgick Doras framstäl-larinna faran af att allt för starkt bryta af mot markisinnan di Rio-Zarez, den roll i hvilken fru Helfrid Kinmansson nu lämnade den seen, på hvilken hon för fyrtiosju år sedan gjorde sitt inträde vid sin store faders hand. Det är just ett sådant där helgjutet konstnärsskap med sanning och natur i både löjen och tårar, som härmed fått sin afslutning, och fru Kinmanssons afskedsrecett den 4 februari 1895 är datum för den sista gången Stockholmspubliken såg en representant för den stora konst, som öfvades och lärdes på 1840-och 5 o-talen vid Kungl, teatern och vid Mindre teatern, ja på Djurgårdsteatern, när konstnärsfamiljerna Torsslow, Deland och Kinmansson verkade.

I fru Wahlenbergs »Stackars flicka» och J. L. Heibergs »De oskiljaktige» fick K. dramatiska teatern från ett par matinéer ärfva ett par stycken, som utan tvifvel ländt teaterkassan till båtnad. Här var det åter fru Hartmann, som i främsta ledet vann segern. I fru Wahlenbergs enaktare, som enkelt och fint berättar en episod från den allra första kärlekens dagar, spelar fru Hartmann hufvudrolen enkelt, varmt och ungdomligt och med den fullständiga illusion med afseende på åldern,