Ord och Bild: 1895

144

HANS IVARSSON.

och verkar starkast. För dem, som se det så, är det estetiska lifvet icke ett isoleradt område, som odlas på bekostnad af andra. Däri förenas människans alla krafter. Det är samladt lif i dess högsta stegring.

De satser som ofvan antitetiskt motställts AVilde's, innebära, att schismen emellan estetiken och lifvet beror på ett missförstånd. De gå alla ut på följande: konsten flyr icke bort från lifvet utan söker det. Den är en sträfvan att komma verkligheten ännu närmare än vi till hvar-dags äro i stånd till. Det är icke möjligt för oss att ständigt hålla reda på verkligheten. Vissa partier af den, vissa af våra förhållanden vilja glida undan, bort ur medvetandet, så att den verklighet vi hafva kvar blir helt fragmentarisk. Den, som sitter vid sin kontorspulpet, lefver nog verklighetslif, men pulpeten är dock icke hela verkligheten. Konsten hjälper oss att bibehålla rapport till en större del af lifvets realiteter. Den är icke till för att draga oss undan verklighetens konflikter, tvärtom, den vill fastare engagera oss i dessa.

Konst är lif — men detta är icke Wilde's mening.

Motsatsen kan vara stor mellan riktningar, som synas ligga intill hvarandra. Man kan svårligen finna något temperament, som är mera oförenligt med Wil-de's än Nietzsches. Hos denne är allt handling. Skönhetslifvet är för honom ett bad i verklighetens strida ström.

Wilde's esteticism är, tror jag, ett fin-de-siècle-fenomen, men ett af de vackraste. Den värld, han lefver i, ligger långt borta från våra hvardagliga gator. Den liknar en nejd i sagan, men den har civilisationens hela konstmässighet. När man går igenom den, känner man sig den ena stunden omgifven af en rörande fägring, den andra stunden förefaller det en, som stode allt dödt som en teaterpark. Man säger sig i nästa ögonblick, att det icke var så, men man blir icke den känslan kvitt.

Oscar Wilde's essayer böra utan tvifvel vara en nyttig läsning för vår publik, för att icke tala om våra konstnärer och kritici. De äro värda både att läsas och motsägas.

Hans Larsson.

^pedrel^ på ^nsätt.

en låta T^ansätts-fredrek sang ho hadde allt si ega klang, når utta ok å utta tvang, där talla öfver branta hang, söm geta lätt ho sprang.

på logera ho for ikring i rejlandshöpp å polskespring, dä va e fart, dä va ett sving, e takt, söm hällers ingenting på hele jolas ring.

Ikring stögera ho flög söm bi, söm bia gla, söm bia fri, e väna, fina melodi mä sol å sörr å honing i å doft tå sömmerti.

pen låta stog oss bönner när, å hela Varmlann helt'a kär söm sömmern sjöl, når sola klär hör skogsbacksäng mä blomst å bär å gräs å vackert vär.

Gustaf Fröding.

utta = utan.