Ord och Bild: 1895

I KUNGSMARKEN.

II 7

arom gaf oss igen alla Kungsmarkens blommor. Och för att icke för sin del störa aptiten, inlät sig »Svartepetter» än en gång på frågan om lägerelden, men i en mild, till vårt förstånd och vår »bildning» vädjande ton. Till slut blef han riktigt gemytlig, berättade humoristiskt huru det såg ut, när han öfverraskade oss, hur vi hoppade öfver gärdesgården som råbockar, och han skrattade riktigt godt i sitt svarta skägg.

Denna högsinta humor rent af berusade oss. Vi blefvo uppsluppna och skrattade med i långa trillande kaskader. När vi reste oss för att tacka och gå, var det som stege vi upp från ett hej-dundrande dryckeslag, vi nästan höllo på att vackla under intrycket af allt det oväntade, som inträffat som genom makten af en trolldom. Till råga på allt tog den lilla flickan fram och öfverlämnade

åt oss såsom en gåfva en liten samling fågelägg, urblåsta och uppträdda på en tråd. Detta var för mycket. När vi, iklädda kompletta kostymer och med äggen inlagda i portören, efter mångfaldiga bugningar och tacksägelser trädde ut i det fria, togo vi långa, belåtna andetag i den friska aftonluften. Men vi kommo öfverens om, att sämre folk än »Svartepetters» kunde man få att göra med.

Dagern mattades öfver Kungsmarken, kråkorna började slås om furulunden, och solen sjönk mot gärdesgården i väster. När vi hunno dit, stod den ännu som ett glödande halfklot på Sundets silfver-strimma. Vår hemfärd gick mot domkyrkans torn, som svarta, spöklika reste sig mot en guldgul himmel. Men våra unga drömmar drogo långt, långt in i det rosa- och cinnoberröda, som brann kring solen.

TJerr jNils i Vierstad.

nå'n af er hade känt herr Nils — tag fram hvad huset har bäst, far! — Om nå'n af er hade känt herr Nils, då visste han först, hvad en präst var, en Gideons hjälte, väldig och käck. (Han skulle knappt läppjat på Harods bäck, ty vatten höll han ej bättre än skarn, men ensam slagit Amaleks barn). Om nå'n hade känt en sådan präst, — ja så sutte han nog inte här vid vår fest, ty han låge i mullen se'n hundrade år och mer -— men så här är det sägnen går.

Herr Nils han kunde och visste mest allt. När han döpte, då hade han vattnet salt för att skydda mot allsköns trolldom väl. Vid en dödsbädd den sista timmen,

då såg herr Nils hvad som vänta' en själ, och på kyrkans vind såg han Grimmen, i skapnad en lurfvig och gråsvart bock med brinnande blickar och trenne horn. När han kastade mullen på kistans lock, såg han upp under handen mot kyrkans torn, där själen som korp eller dufva tog fart i flaxande slag att förlora sig snart i himmelens fröjd eller helvetets ugn, — och herr Nils stod och märkte det alldeles lugn,

ty han visste det ständigt i förväg. Han var så klok i smått som stort, att, när bred han kom där i kyrkans port och sakta skred fram på dess körväg, då var där helt svart utaf kvinnor i flock, som trängdes att skubba sig upp mot hans röck