Ord och Bild: 1895

FÄDERNA.

ej finris deras namn på häfdens blad — de lefde i ringhet och frid — men jag skönjer ändå. deras långa rad allt upp i den urgrå tid. Ja, här i det gamla Järnbäraland de bröto åker på älfvens strand och malm ur grufvan bredvid. De kände ej trältjänst, förstodo ej krus, de sutto som drottar i eget hus och togo sitt högtidsrus. De kysste flickor i lifvets vår, en vardt deras trofasta brud. De ärade kungen, de fruktade Gud och dogo i stillhet, mätta af år.

Mina fäder! I smärtans och frestelsens stund

fick jag styrka vid tanken på er.

Som ni vårdat och älskat ert ärfda pund,

jag vill småle nöjd åt hvad ödet ger.

\Tid njutningens vinkande öfverflöd

har jag tänkt på er kamp, på ert torftiga bröd:

har jag rätt att begära mer?

Det har svalkat som bad i den strömmande älf, när mot lustan jag kämpat mig trött, det har lärt mig att rädas mitt eget kött mer än världens ondska och satan själf.

Mina fäder, jag ser er i drömmarnes stund,

och min själ blir beklämd och vek.

Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund,

halft nödd, halft villig er sak jag svek.

IsTu fångar jag toner ur sommar och höst

och ger dem visans lekande röst;

låt gå, det är också ett värf!

Men klingar det fram ur min dikt någon gång en låt af stormsus och vattusprång, en tanke manlig och djärf,

finns där lärkspel och vårljus från fattig hed och suckar ur milsdjup skog — ni ha sjungit det tyst genom många led vid yxans klang, bakom fora och plog.

Axel Karlfeldt