Ord och Bild: 1895

GERHART HAUPTMANN.

233

tas med den sympati, som vi ägna det distinguerade, flärdfria och originela inom konsten. I dessa drag, hvilka visa så mycket vemod och så mycken indignation, finns därjämte en tillsats af ett diskret, humoristiskt lynne, som någon gång släpper sig löst i ett skratt, så fördomsfritt och så smittsamt, så på en gång satiriskt och godt, som blott de goda människo-kännarne — och de goda människorna — inom litteraturen kunna skratta.

Den dystra och stränga uppsyn den unge Hauptmann visade i »Vor Sonnen-aufgang» har i hans sista komedi »Der Biberpelz» ljusnat upp till ett löje, hvilket i all sin skärpa gömmer en rik humor, hvilande på en egendomlig blandning af människokännedom och människokärlek. Han har nämligen nått fram till en allsidigare uppfattning af folket. Detta är numera för Hauptmann ej blott den stora mängden individer, som lida. Det är också den stora ■mängden af individer, hvilkas otämda rof-djursinstinkter och bristfälliga moraliska principer kommit mångens ideal om folkets sunda kärna etc. att under åren förvandlas till sin •egen motsats, och det kan ej vara ur vägen att erinra om, huru mycken förhårdnad konservatism som växt fram ur drömbilder, hvilka väckt leda vid verkligheten. Det är icke fritt att satiren i denna pjes, hvilken är af samma art som i Sudermanns »Die Ehre», ehuru finare genomförd och bemängd med skarpare tillsatser, har karakteren af det slags ironi, som en författare stundom vänder mot en personligen öfvervunnen naivitet. Hauptmann, som alltid haft så skarpt öga för rikedomens cynism, har med denna komedi — liksom i »Hanneles» första scener — visat, att han äfven fått blick för fattigdomens. Stycket föll inför teaterpubliken i Berlin, hvilken ej tolererade en komedi, där författaren låter tjufvarna lyckas och de hederliga människorna få orätt. Dess brist på intrig, hvilken är ersatt genom en serie af de kostligaste karakters-teckningar, torde härvidlag också hafva bidragit. Men den tryckta pjesen har i trots af fiaskot på premièren gått ut i tvänne upplagor, hvilket bevisar, att Tyskland numera äger en litterär publik, hvilkens smak ej alltid sammanfaller med teaterpublikens.

Gerhart Hauptmann torde i Sverige vara föga kand, men hans författarskap är en bekantskap, som det lönar sig att göra. Det uppenbarar en författareindividualitet, som med hvarje nytt arbete visat hän på nya sidor af sin personlighet och begåfning. Bland de få svenska skriftställare, som ägnat honom en utförligare skildring, märkes äfven herr Ola Hansson, hvilken i sin i flere afseenden märkliga bok »Tolke og Seere» (utgifven på norska) ägnat några sidor åt den nya tyska dramatiken.

Med den perfida framställningsmetod, som utmärker denne kritiklöse kritiker, så ofta han ej enbart beundrar, har han emellertid här reducerat Gerhart Hauptmann till en efterklangsdiktare — genom att helt enkelt förtiga hans senare arbeten. I Stockholm har endast »Ensamma människor» kommit till uppförande, och detta stycke är just det, på hvilket hr Hansson byggt sin dom. Men den allmänhet, hvilken känner Suder-man och Halbe, bör ej vara obekant med Gerhart Hauptmann, hvilkens talang och litterära betydelse långt öfvergår hans båda samtidas. Gustaf af Geijerstam.

Febr. 1895.

Två människor.

Några ord om Ibsens senaste drama.

T}ur har »Lille Eyolf» blifvit till?

£ När diktaren hade fullbordat »Bygmester Solness», var han trött. Detta stycke var en andlig kraftuttömning af utomordentligt våldsam art. Under den tid af hvila, som närmast följde, har han — föreställer jag mig — då och då i minnet umgåtts med det sällsamma galleri af människor, som under en lång diktarebana vuxit fram ur hans fantasi.

Kanhända dröjde han då också en eller annan stund vid Hjalmar Ekdahl, själf-optimisten.

En diktare, som nyss fått ett betydelsefullt verk färdigt, bemäktigas ofta med ens af en trött likgiltighet för hela den krets af tankar och stämningar, ur hvilken han format sin dikt, och söker bort till dess motsats. Från ett drama, hvars innehåll var brottning mellan idéer, och hvars form väl mycket liknade ett marionettspel med symboler, vänder han sig så till en enkel dikt om två människors lifsöde. Och från