Sida 687
dagisoken.
6l
af pine â blot ved det, at de er mĂŠnd, som kvinder lider ved at vĂŠre kvinder? Jeg mener: har I som en kval, der fĂždes af hvad der mulig er for megen styrke og svarer till vor overvĂŠttes veghed, â-den sitrende angst, nĂ„r had er nĂŠr. Vi lider,
nÄr smÄbÞrn gemmer deres Äsyn for os, slÄr ad os med den lille hÄnd og skÊnder og laver mund, langt mer om fremmede mÊnd
ler eller truer â som det var tungt at bĂŠre.
Ej blott Àmnen af detta skÀra skaplynne förstÄr Browning att behandla. Han förstÄr ocksÄ lifvets passion och njutning, men det Àr ocksÄ hÀr en viss skÀr bakgrund. Han Àr mÀrkvÀrdig i att fatta de mest olikartade skaplynnen pÄ kornet, men han stÄr sjÀlf bakom lyriskt intresserad och alltid sympatiskt förstÄende syndaren och tydande till det bÀsta med denna öfverlÀgsenhet, som Àr stora fantasimÀnniskor egen, likasom den Àr egen för starka, vid faror vane handlingens mÀn: att ej blinka för det förfÀrliga, att se det
hela i naturförloppet som en lek med en, slags gudomlig öfverlÀgsenhet. Denna Àkt-romantik har Browning, och i detta lilla samlingsverk af perlor ur hans diktning finner man flere af dikterna, som tyda pÄ detta hans mÄngsidighetslynne. Han kan i en sÄdan dikt som den nyss beskrifna tyda den heliga oskuldens drömmar, detta oskuldens mod, som i sin oÀndliga djÀrfhet vÄgar allt för sitt lifs mening, men han kan ocksÄ som i dikten om Fra Lippo Lippi ge oss bilden af den tjufpojksaktiga munken-mÄlaren, som stjÀl sig bort frÄn helgonmÄleriet en vacker vÄrnatt och drÀnker sig i vÄrnattsstÀmning bland lÀttsinniga tÀrnor:
»Doftande klöfver: Aino Ă€r allt det latin jag behöfver» Man kĂ€nner det alltid som en saknad att behöfva skiljas frĂ„n Browing. SĂ„ kĂ€nner jag det ocksĂ„ som en hĂ„rd nödvĂ€ndighet att hĂ€r fĂ„ lof att afbryta recensionen. Men det Ă€r för öfrigt omöjligt att uttömma en Ă€kta skalds innehĂ„ll â en sĂ„dan Ă€r alltid en del af oĂ€ndligheten.
Hellen Lindgren.
KONST.
Rembrandts »Hundertguldenblatt» Àr
den berömdaste af mÀstarens alla etsningar, en af hans lifs förnÀmsta skapelser. Det förskrifver sig frÄn 1649, sÄledes frÄn Rembrandts 43:e Är. I hans uppfattning och framstÀllning af religiösa Àmnen hade mot slutet af trettiotalet en förÀndring gjort sig gÀllande. Han hade förut i öfverensstÀmmelse med sin utÄtvÀnda, gladlynta sinnesriktning framstÀllt t. ex. »Marias död» med den rikaste fantastik; nu började han mindre lÀgga an pÄ skildringens dramatiska liflighet och pÄtaglighet Àn pÄ det dolda sjÀlslifvets djupaste möjliga framstÀllning. 1 den lÀtta raderingen »Graf-lÀggningen» anslog han i synnerhet denna enkla ton, framhöll de anhörigas djupa deltagande men undvek all stÄt och allt patos. HÀrmed betrÀdde han den vÀg, som skulle leda honom till en framstÀllning af bibliska Àmnen, hvilken blifvit befriad frÄn all mer eller mindre antikiserande slentrian och fullt motsvarade evangeliets andemening. Han uppfattade nu kristendomens egendomliga, helt personliga innebörd pÄ ett fullkomligt indivi-
duelt men naturligt och osökt sĂ€tt, hvilket liksom med naturnödvĂ€ndighet gaf sig sjĂ€lft, och som framkallade öfvertygelse, dĂ€rför att det kom frĂ„n hjĂ€rtat. Detta Ă€r ocksĂ„ meningen med följande ord ur »Rembrandt als Erzieher»: Den blott Ă€r konstnĂ€r, som i andligt afseende stĂ„r pĂ„ egna ben, och detta kan han först, nĂ€r han Ă€fven i sedligt afseende stĂ„r pĂ„ egna ben. â â Rembrandt var ej blott en protestantisk konsnĂ€r, utan ock en konstnĂ€rlig protestant, hvart och ett af hans verk talar med hög röst och sĂ€ger: »HĂ€r stĂ„r jag och kan icke annat. Gud hjĂ€lpe mig. Amen». PĂ„ grund af hennes sundhet anser samma boks författare Rembrandts konst vara pĂ„ samma gĂ„ng fullkomligt klassisk och rent folklig, ty enligt honom ligger klassicitetens kĂ€nnemĂ€rke i den osökta folkligheten. Ett sĂ„dant protestantiskt, pĂ„ fullkomligt oberoende grundadt mĂ„leri, motsvarar ett djupt kĂ€ndt behof hos den moderna mĂ€nniskan, men dĂ€ Rembrandts stĂ€llning hĂ€rutinnan ej ens under mĂ€starens egen lifstid funnit verkligt förstĂ„ende eller senare fĂ„tt nĂ„gon efterföljd, sĂ„ hafva
