Ord och Bild: 1895

dagisoken.

6l

seglande molnflockar, en nyckfullt leende dag med sol och mulet i hastig växling och med skarpa vindilar österifrån, från skären, från hafvet. Klockorna i Jakob gingo och dånade; det var en gammal diktare, som begrofs». Hur fulländadt är ej detta! Icke ett falskt ord — hvem känner ej töblåsten, och hur smyga ej de sista orden om Jakobs kyrkklocka och den gamle poetens kista något af Stockholmskyrkogårdsvemod in i den friska luften. Och sådana pasteller och croquiser finnes det många i Söderbergs bok. nästan hvar man vänder bladen. Han känner sitt Stockholm och har i sin bok förmått få in den dystra skuggan under Johannes kyrkogårds träd, midsommarvärmen med sin blomdoft från Humlegården, en vinterbegrafnings rysningskalla dysterhet uppe på Östermalm. Och detta inskränker sig ej till exteriörerna; med en kvick karrikatyrists snabbhet och träffsäkerhet målar han en opera-afton eller en supé på Rydberg. Och det Stockholm han skildrar är det nya, den uppväxande storstaden, som gifver sig kontinentala fasoner, ej det småborgerliga 60- och 7 o-talens Stockholm, som allt för många, influerade af Strindberg (och bakom honom af Blanche) hållit fast i konventionela teckningar utan det modernas rytm och fart.

Stilen i »Förvillelser» är slutligen verkligt distinguerad med sitt kräsna ordval och sin knappa hållning. Det är ett skrifsätt, hvilkets artistegenskaper ej uppskattas därför att publiken ej märker de kråmningar och buktningar, som tyvärr allt sedan Gösta Berlings dagar anses som bevis på att något är »väl skrifvet», och det är ej utan att det bland det myckna trasgranna och brokiga 1 stilväg, som dagligen bjudes, det känns ganska skönt att en gång råka denna korta och sobra (kanske ibland väl staccaterade) prosa. Den har en mörk sällskapsdräkts säkerhet, och till den kostymen passar ej illa författarens kanske blott för kyliga lustighet, som sprider en egen hvass halfdager öfver personer och situationer, påminnande om när man i skymningen rifver eld för att tända en cigarrett.

»Förvillelser» är som sagdt en bok, som är bättre i det periferiska än i det centrala, den saknar de starka greppen och de djupaste tagen, men den är full med finhet i detaljer och i smått, och om författaren härnäst sluter det lif han vill skildra närmare sitt eget bröst, kan han räkna på större verkan, artist och konstnär som han är. O. L.

Nya diktsamlingar.

Vildmarks- och kärleksvisor af axel karlfeldt. Stockholm, Jos. Seligmanns förlag.

Dikter af HUGO Gyllander. Stockholm, Wahlström & Widstrand.

Axel Karlfeldt gör i det lilla debuthäfte, som här föreligger, intryck af att vara en frisk, oanfrätt och ung begåfning, hvars tyngdpunkt mera faller inom området för lyrisk stämning och sångbar ton än på idéernas mark. Om han någon gång rätt starkt erinrar om Fröding, så kan det väl till någon del förklaras som direkt påverkan ■— en sak som hos yngre författare är allt för vanlig för att dess påpekande skulle innebära någon graverande anmärkning —; men det är säkert i minst lika hög grad beroende af verklig temperamentsfrändskap. Hans instrument, hvars omfång möjligen icke är stort, har dessutom i alla händelser redan nu en rätt utprägladt personlig timbre.

Det är dofter från skog och hed i hans dikter; doft af ett obundet lif; doft af vildt. Hör dessa strofer ur dikten »Jägarlust»:

Nu torkar linet på gärdesgård,

och humlen är skördemogen.

Röd som en räf och brun som en mård

lyser i hagarna skogen.

Det lider mot kväll, och solen går ned, och boskapen kommer från betet. Kring skogvaktarhuset står skuggan bred från granhäcken längs med staketet.

Poemet är också i sin fortsättning rätt typiskt för författaren. Det utmynnar i ett halfnovellistiskt innehåll, som likväl icke skänker oss exakt hvad det präktiga anslaget ger oss rätt att vänta; och det är allt för många dikter i samlingen, med hvilka det går på samma sätt. Tag en annan af dem, en af dem, som just i själfva anslaget ger de allra bästa förhoppningarne, »Afskedssång» :

Nu trycken, trycken de kära händer, som ledt er vandring och stödt er gång, ty svalkan stiger från flodens stränder och dagen lutar mot nedergång.

Det är en alldeles hänförande vacker strof; den innehåller ingenting sökt och ingenting banalt; den är helt och hållet funnen. Men det, som sedan följer, är mattare, är icke skrifvet riktigt med tryck på hvarje ord, och poemet slutar med en sliten tanke,