Sida 363

Ur Svatopluk Čech’s

”I LINDENS SKUGGA.”

ÖfversĂ€ttning frĂ„n böhmiskan af Alfred Jensen.

Bland den böhmiske nationalskalden och ungtjeckiske romantikern Svatopluk Čech’s mĂ„nga diktverk intages ett mycket framstĂ„ende rum af den idylliska diktcykeln »I lindens skugga», som genom sin naiva enkelhet, humoristiska godmodighet i tonen och den karakteristiska lokalfĂ€rgen kan betraktas sĂ„som en af vĂ€rldslitteraturens klassiska idyller.

I en inledande sĂ„ng prisas landtlifvets behag och naturens skönhet. HĂ€rpĂ„ presenteras för lĂ€saren det lilla sĂ€llskap, som hvarje söndag samlar sig pĂ„ bykrogen i skuggan af en lummig lind för att vid ölsejdeln och pipan tĂ€lja minnen ur sitt lif. DĂ€r Ă€r t. ex. den sentimentalt anlagde skollĂ€raren, hvilken varmt skildrar en julotta i kyrkan och förlusten af sin första hustru — en förlust som dock ersattes genom ett nytt giftermĂ„l. DĂ€r Ă€r den lustige byskrĂ€ddaren, hvilken talar om ett komiskt kĂ€rleksĂ€fventyr frĂ„n Venedig; den gamle invaliden bjuder pĂ„ en episod frĂ„n Radetzkys fĂ€lttĂ„g i Lombardiet; spelmannen, byns hittebarn, tĂ€ljer ett minne frĂ„n den tjeckiska kolonien Metodevojka i Kavkazien, dĂ€r döden skilde honom frĂ„n hans Ă€lskade Anicka, och en annan i laget ordar vidlyftigt om en erotisk episod frĂ„n sin ungdom, dĂ„ han spelade schack med inspektorens dotter och huru detta schackspel Ă€ndade. Det hela afslutas af mjölnaren, hvilken i högstĂ€mda ordalag utbringar en skĂ„l för fosterlandets vĂ€lgĂ„ng.

Den förste talaren Är den gamle, hederlige bonden, om hvilken det heter:

Den förste stryker hjÀssan, eftersinnar och ordens trÄd pÄ tankens spinnrock tvinnar.

»NĂ€r jag betraktar denna sommarskrud och gyllne kĂ€rfvarne af skurna rĂ„gen, som vi i morgon bĂ€rga — gifve Gud —, ett gammalt minne rinner mig i hĂ„gen. Ej nĂ„got nytt jag Eder ger med detta; men uti sĂ€gnen allt sig sĂ€llsamt mĂ„lar, som skogens trĂ€d vid mĂ„nens bleka strĂ„lar. — Jag nu helt enkelt saken vill berĂ€tta.

Det var fem Är se'n. Likasom i dag förgylld af skördar glÀnste hela trakten. Hur njöt ej bonden uti fulla drag, dÄ blicken fÀstes pÄ den gyllne prakten, dÀr allt i solljus log, och strÄna dignat af rika ax, dem Herren sjÀlf vÀlsignat. VÀl vet jag, att pÄ jordens vida yta orÀkneliga njutningar sig gömma, som fattigt folk sig knappast vÄgar drömma; jag vet att Adams syndaskuld vi bÀra, och att frÄn svettig panna droppar flyta i dessa fÄror, som oss sparsamt nÀra. Men kÀre vÀnner! NÀr i hÄrda jorden af hvarje frö en knopp och frukt Àr vorden, och alla droppar, som frÄn pannan glidit, pÄ ymnigt rÄgax glÀnsa dagglikt klara, dÄ glömmer jag den möda, som jag lidit,

och kungastolt jag mönstrar denna skara af tyngda strĂ„n. FrĂ„n glĂ€dtig panna Ă„ter de arbetsdroppar ner pĂ„ torfvan flöda, dĂ€r far och farfar left i svett och möda, och dĂ€r jag ock skall finna hviloplatsen. Jag Ă€lskar kojan mera Ă€n palatsen, den kĂ€ra vrĂ„n, dĂ€r helgonbild ej tryter, dĂ€r signadt bröd pĂ„ simpelt bord jag bryter, dĂ€r hvarje kvĂ€ll min hustrus hĂ€lsning klingar och barnablick mig Ă„ter vĂ„ren bringar. Visst kan vĂ„r glĂ€dje synas arm och liten som blĂ„klint bredvid sĂ€desĂ„kerns dike; vĂ„r hy Ă€r grof och kinden vĂ€derbiten. ‱— Men tron mig: ej emot ett kungarike jag bytte ut min lott, hvad Ă€n det vore, och om jag ocksĂ„ till ett guldland fore.» Min hjĂ€lte Ă€r, som lĂ€saren kan finna, en smula trög i vĂ€ndningen kanhĂ€nda; han tycker synbart om att lĂ„ngsamt spinna och repa upp pĂ„ eftertankens slĂ€nda, och det blir lĂ€tt en knut pĂ„ lĂ„nga sömmen — men kĂ€re vĂ€nner, dĂ€rför hĂ„rdt ej dömmen!

»VĂ€lan — som sagdt —! Liksom i dag det

var,

dÄ hela Àngden nu i guldglans siras; jag bortom skogen just min gröda skar, och skördefesten skulle muntert firas. Ett band af flÀtad halm pÄ gammal sed knöts kring min arm, med eller mot min vilja; den sista kÀrfven blifvit smyckad med

Skannad sida 363