Sida 564
Vetenskapsmannens trolofvade.
Huru hjÄrteljuft det kÀnnes! Stilla, fint hon ler; hem, som snart skall blifva hennes, nu hon ordnadt ser.
Nöjd hon sjunker ned i stolen invid fönsterkarm. Kammarn af septembersolen göres ljus och varm.
Hur den lÄter allt hÀrinne bli pÄ fÀrger rikt! Enkelt hem för kÀnsligt sinne glimmar sagolikt.
Nu hon har med egna hÀnder ordnat alltihop.
Ej han vet det. NĂ€r han lĂ€nder hit â hvad glĂ€djerop!
Böckerna, de digra, mÄnga, upp hon prydligt satt, upp i rader, vackra, lÄnga, forskningsskatt vid skatt.
BlÄa band invid de gula, röda vid de blÄ, men de slitna, grÄ och fula bak de andra stÄ.
Blicken följer nöjd hvar hylla, njuter granna band: solens skimmer hon förgylla ser hans tankars land.
Hör, pĂ„ klocka,n friskt det ringer, nu han fröjdas skall! LĂ„tt hon upp mot honom springer, men han stĂ„r dĂ€r kall. â
Blickar kring sig, icke ler han, minen Är ej glad; sina hÄra böcker ser han stÄ pÄ död parad.
Villsamt virrvarr, ingen reda, allt Är stÀlldt pÄ tok, ja, han kunde just fÄ leda vid hvarenda bok!
Hon sin arm, den vackra, runda, lÀgger om hans hals, ber, att han en stund mÄ blunda, icke bannas alls;
sĂ€tter honom se'n i stolen dĂ€r vid fönsterkarm: »Se nu upp â semptembersolen lyser den ej tarm!»
Upp han blickar, gladt han glömmen grollet â ser allen sol, som öfver böcker tömmer sonande sitt sken.
FÀrgglans öfver lÀrda verken! Nog han reder dem, svika icke alla mÀrken hÀr i ordnadt hem.
Och hon slÄr sin arm, den runda, Äter om hans hals, Nu förmÄr han ej att blunda, bannas icke alls.
A. U. BĂ„Ă„th.
