Ord och Bild: 1895

dagisoken.

6l

hans stil har mycket af samma slags nobless, låter på liknande sätt förf:s känsliga sympati för de personer han skildrar, särskildt för de unge, de varmt, rikt och omedelbart kännande, lysa igenom. Och det är denna känsliga skildring af ungdomslifvet som är bokens mest vinnande sida och gör dess första hälft vida öfverlägsen den senare, där ett vidunderligt fall af mesmerism lägger beslag på vårt intresse. Men under atelier-dagarne i Paris

får läsaren ett så lifligt intresse för de »tre musketörerna af penseln», lär han sig så hålla af dem, att detta intresse räcker intill bokens sista sida, och man försöker öfvertala sig själf att anse historien om Svengali och Trilby som ett faktum och att icke vidare fundera på den saken, blott man får veta huru det går vännerna »Little Billee», »Taffy» och »The Laird» och alla deras vänner från de glada studiedagarne i Paris. E. G.

KONST.

Jean Dampts grupp »Riddar Raymon-din och féen Melusina», som finnes afbildad i detta häfte af »Ord och bild», utställdes för första gången på salongen å Marsfältet år i 894. Gruppens hela höjd är 2 3 centimeter. Riddarens rustning är utförd i stål, féens gestalt i elfenben och hennes klädning öfversållad med guldstjärnor. För att gifva dessa stjärnor en mera diskret glans är en diamant infogad i hvar och en af dem.

Idéen till gruppen är hämtad från den bekanta folksagan, efter ett manuskript af Je-han d'Arras från år 1387, tryckt för första gången i Genève 1478.

Riddar Raymondin har just funnit Melusina vid törstens brunn. Strålande af skönhet och behag, förekommer hon honom såsom en ängel från himmelen, han anar ännu icke den sorg och det lidande, som hon i kommande dagar skall bereda honom. Den naive riddaren, den enkla kraftmänniskan, som ingenstädes anar svek, lofvar att gifta sig med henne, såsom den gamla texten på sitt enkla språk så vackert beskrifver det: »Madame je feray à mon povoir tout votre plaisir. Lors se entrebaisèrent moult doucement et prind-rent congié 1'un de 1'aultre. Et a tant se taist 1'istoire de pius en parler ...»

Och likväl har Dampts mästerhand förstått att med denna helt och hållet sig hängifvande unga flicka väcka tanken på den snärjande kvinnoormen, den onda Melusina med fiskkroppen, som blir så fördärfbringande för den stackars riddar Raymondin och hela Lusignans ätt — en evig symbol af kärlekens ostadighet.

Det var denna grupp som var orsaken till den unge svenske konstnären Carl Hedelins sorgliga öde. Hedelin, som befann sig i Paris, då gruppen var utställd där, och hvilkens

sinnestillstånd af flera tecken att döma vid denna tid ej var normalt, anklagades för att hafva försökt att bemäktiga sig detta konstverk, blef trots Dampts gensaga dömd till fängelsestraff för stöld och afhände sig i förtviflan lifvet i fängelset i aug. 1894.

När man tager en öfverblick öfver Dampts arbeten och jämför »Melusina» med »Slutet på drömmen» (1889, i muséet i Dijon), med »Änglarnes kyss» och »Jungfruligheten» på Rose + Croix-salongen, hvars ifrigaste anhängare han var, med »På mysteriets tröskel» (salongen 1892, afbildad i »Ord och bild» s. å.) och med »Mormors kyss» (i Luxembourg-muséet), så finner man i den förstnämda det bästa uttrycket för konstnärens egendomlighet. Han är renässansens gamle »Kleinkünstler», som ägnar samma omsorg åt hvarje del af sitt arbete, som väljer materialen obekymrad om svårigheterna vid bearbetningen, endast följande de lagar, som ämnet föreskrifver, och som firar en triumf, när konstverket efter ett svårt arbete är fulländadt. Från sin tidigaste barndom har Dampt sökt denna förening mellan det tåligaste handtverksarbete och sina konstnärsdrömmar. Med all sin ständiga flit har han förblifvit en drömmare, en nedstämd och tystlåten drömmare. Man har kallat honom kyssens bildhuggare; öfver allt besjunger han kyskt den kyska kärleken — kvinnans allmakt och äfven kvinnans besegrande. Dampt är född i Venarey i Burgund 1854.

(Efter »Pan».)

Eugene Delacroix' dagbok. (Journal d'Eugéne Delacroix, précédé d'une étude sur le maitre, par M. Paul Flat; nötes et éclair-cissements par MM. Paul Flat et René Piot. Suivi d'une table alphabétique des noms et