Ord och Bild: 1895

dagisoken.

6l

sera en ny riktning, var denna gång ej svårt att finna: den nya strömningens mästare var den gamle Puvis de Chavannes, som hade haft modet att under realismens och naturalismens æra måla i monumental stil, inspirerad af Giotto och andra af den italienska förrenässansens mästare. Hans väggmålning för biblioteket i Boston, »Les muses inspiratrices», utställd å Champ de Mars, visar honom ännu i besittning af hans fulla kraft. Ingen har efter de store florentinarnes dagar målat sådana gestalter, burna af en djup och stilla hänförelse, fjärran från allt världslifvets buller, som dessa sångmör i hvita kläder, bärande lyror och lager, hvilkas naturliga element är luften, icke jorden, och hvilkas naturliga omgifning är det stilla blå hafvets oändlighet och de evigt gröna lagerträden. Denna målning står värdigt vid sidan om hans beundransvärda fresker i Panthéon och Sorbonne.

Man kan svårligen undgå att tänka på Puvis de Chavannes, då man ser en annan målning med sväfvande sånggudinnor, »Inspirationen» af Henri Martin, så mycket erinrar den genom sin förandligade och mirakulösa stämning om den gamle mästaren. Martin har en mycket avancerad teknik — han punkterar hela duken med färgfläckar, som på afstånd smälta tillsammans och öfvergå i hvarandra. Denna teknik lär lämpa sig väl för hans monumentala målningar, bland hvilka en fris, dekorativ målning för Hötel de ville i Paris, vunnit mycket erkännande. Man ser i skogsbrynet en mängd män i våra dagars dräkter, hvilkas ställningar och uttryck tala om »andens eviga förnyelsedrift, tänkandets hemliga förtviflan och den tyngd, som öfverväldigar en panna uppfylld af tankar», och till dessa män närma sig ingifvelsens bud-bärerskor.

Dekoreringen af Hötel de ville lider för öfrigt af samma fel som den i - Panthéon, nämligen brist på hållning och helhet. Arbetena äro gjorda utan afseende på hvarandra, hvart och ett talar sitt eget språk, och de äro dessutom mycket ojämna till värdet, då hufvudsaken där, såsom understundom annorstädes, synes hafva varit att byggnaden skulle blifva komplett färdig på den kortaste möjliga tiden. Hvarken Roll eller Lhermitte, båda konstnärer af obestridligt framstående slag, hafva några djupare förutsättningar för dekorativt måleri. 1 den förres stora duk, den första i en tillämnad serie öfver »Les joies

de la vie», ser man en grupp af tre musikanter i nutidsdräkter, spelande en trio för violoncell och fioler, i ett rikt landskap, där grupper af nakna kvinnor och barn afsticka emot markens blommor och grönska. Den store pleinairisten har här åstadkommit ett arbete, hvars flamländska yppighet och prakt äro lika erkännansvärda, som dess dekorativa helhet och enkelhet ur såväl tankens som formens synpunkt måste vara tvifvel underkastade. Lhermitte har målat »Les Halles» i Paris, den stora torgplatsen, sådan den ter sig alla dagar, ett pittoreskt och innehållsrikt motiv, genomfördt med all den realism, hvaraf konstnären är mäktig, i en målning af den mest öfvertygande sanning och af det förträffligaste genomförande i alla detaljer men utan något som helst af det bevingade och pompösa, som man önskar se i en målning med dekorativ uppgift. Däremot ser det ut som om den unge Friant, lärjunge till både Roll och Lhermitte, bättre än någon af dessa lyckats förena en osökt natursanning med en monumental hållning. Hans båda målningar för Hotel de ville i Nancy, »Lyckliga dagar», föreställande ungdomens och den mogna ålderns nöjen, äro konstnärens betydligaste arbeten efter »Allhelgonadagen», med hvilken han 1889 eröfrade Le prix de salon.

En ståtlig monumentalmålning, något af krönika och något af hjältedikt, är »Fästningsmuren» af Jean Paul Laurens, en episod från belägringen af Toulouse (1218). Man ser huru hela befolkningen hjälper till vid arbetet på att förstärka befästningarne mot fiendens väntade angrepp, medan stadens skyddshelgon ur skyarne ilar de betryckta till hjälp.

Hedersmedaljerna å salongen vid Champs elysées hafva i år tillfallit målaren Hébert, skulptören Bartholdi och träsnidaren Baude.

Hébert föddes i Grenoble 1817, kom till Paris 1835 för att studera juridik och inträdde på samma gång som elev i David d'Angers atelier. Snart ägnade han sig dock uteslutande åt konsten och vann redan 1839 »le grand prix de Rome». De målningar, som han utförde efter sin återkomst från Italien, beredde honom ett allmänt erkännande. Den ryktbaraste af dem är »la Malaria» (1850) i Luxembourg, där två andra målningar af honom finnas. Han blef 1866 Robert Fleu-rys efterträdare såsom direktör för franska konstakademien i Rom. På världsexpositionerna har han varit föremål för de högsta