Ord och Bild: 1895

3 76

hellen lindgren.

uppenbaras för oss genom instinkt, så är det den företrädesvis instinktrika varelsen, kvinnan, som skall gifva lefvande form åt mannens tankealster. Så vill Ibsen fördela uppgiften, härutinnan liknande alla åt mystik lutande sinnen. Han ser lika som dessa i föreningen mellan man och kvinna symbolen för en syntes mellan ande och materia, som, åtskilda, hvar för sig alstra endast olycksöden.

1 »Lille Eyolf» beror denna syntes på en ytterlig omdaning af kärleken, hvilken vi i detta drama se genomlöpa hela sin utvecklingsskala från sensualism till altru-ism. Sista scenen i »Lille Eyolf» gör detta verk till en storartad trosbekännelse, ett »jag tror» på kärlekens och lifvets makt, det är ett genialiskt svar på »Kreuzer-sonaten», hvars författare ej fäst afseende vid det band, som förenar kärlekens olika uppenbarelseformer; han har ej insett att källan till de olyckor, han brännmärkt, ej ligger i känslans våldsamhet utan i hennes otillräcklighet hos dem, som vålla eller drabbas af dessa olyckor.

Tvärtom, om blott kärleken hos en passionerad människa är nog stark för att bestå alla prof, så skola vi till sist, från huru låg ståndpunkt den än må hafva utgått, få se den höja sig till sin högsta blomstring, själfförnekelse, barmhärtighet. Det är därför något heligt äfven i dess lägsta uppenbarelseformer, och moralisten får vara försiktig i att anfalla dem. Den som rycker upp hjärtrötterna ur den jord, där de skjutit ned, den jord, »hvars barn vi äro», han upplyfter icke sitt hjärta, han uttorkar det.

Är detta nu ett skäl att slunga ett anatema mot det rena tänkandet? Ingalunda. Om lifvet och lifvets passioner sitta på botten af vår natur, är tänkandet dess spets. Med fötterna på marken och blicken mot höjden, så äro vi skapade, så skola vi gå fram genom lifvet. Men för att bära frukt måste tänkandet falla i fruktbar jordmån. Annars blir det ofruktsamt och förtorkadt, en källa till själfviskhet och hat. De idéer, som Allmers förut utvecklat för Rita, hafva befruktats hos henne, utan att hon vetat därom. Och nu har den stund kommit, då de bryta ut. Vid åsynen af denna oväntade tilldragelse, hvartill initiativet utgått från honom, men som aldrig kunde bringas till fullkomning af

honom, den passionslöse idealisten, upptändes Alfred ånyo af den »fortærende» elden. Men denna eld är nu af annan art, än den var i början. Det är lifselden i sin högsta intensitet, som omfattar alla lefvande varelser i en stor kärleksgemenskap.

Denna upplösning har öfverraskat dem, som vilja förstå Ibsen genom en tankeansträngning, men har allt från skådespelets början anats af dem, som dragas till honom af en naturlig och hjärtlig sympati. Detta faktum, som jag haft flere tillfällen att konstatera, har ännu en gång bevisat den ordinarie kritikens vanmakt inför hvarje genius, hvars konstverk tillika är ett själsverk. Det är icke deras verk, det är dem själfva som vi älska eller icke älska. Det är människan man spårar bakom verket, det är honom man beundrar eller anfaller. Och ibland gör man både det ena och det andra. Men då är anfallet en svaghet, ett offer åt vissa trångsinnade och för konsten fullkomligt främmande hänsyn, under det att beundran, när kritiken är begåfvad, gör sig gällande i en omotståndlig kraftyttring just i den riktning, mot hvilken han ville reagera af ett eller annat skäl, som ej kan intressera oss. Jag önskar endast en sak, att för dem, om hvilka jag nu talar, Ibsens verk måtte blifva den »Rottejomfrue», som dödar deras lytta kritik och gifver dem lyftning till den ädla täflan, den produktiva kraft, som danar sköna och starka mästerverk, sådana, hvilkas upphofsmän ej tillhöra det ena eller andra landet eller folket utan mänskligheten, konsten, lifvet.

M. Prosor.

Ludvig X!V:s tidehvarf,

Granskning af en sats i den litterärhistoriska trosläran af A. Hedin. Stockholm, tryckt hos Iduns tryckeriaktiebolag.

Under ofvanstående titel har herr S. A. Hedin utskickat en djärf och mycket bestämd protestbok. Med en viss domarmyndighet, som icke kläder hvarken honom eller hans stil illa, går han konungamakten som litteraturens s. k. beskyddare in på lifvet, anser, att detta mecenatskap och öfver hufvud allt mecenatskap varit till skada för vitterheten, och att